Vad är vitsen när man åker ut så här
Niva: Blinkade du? Missade du det? Det var ändå inget att se!
Blinkade du? Missade du det?
Jaha, men det var bara Tottenhams likgiltiga Champions League-säsong som passerade förbi.
Det var ändå inget att se.
Den här gången tog det slut inför halvtomma läktare ovanpå en bilparkering.
På sitt sätt var det passande. Hela Champions League-hösten har varit ett enda stort ingenting för Tottenham Hotspur, en enda meningslös resignation.
Var det här verkligen allt? I så fall måste det väl ändå gå att reklamera på något sätt?!
En enda gång har klubben varit här tidigare, och den gången var det allt som Spurs kämpat för och drömt om. Säsongen 2010-11 var höga toppar och djupa dalar, klassiska triumfer och heroiska förluster, alla känslorna på en och samma gång.
Det var Gareth Bale mot Europamästarna från Inter två gånger om – returmatchen bland det bästa Tottenham någonsin presterat på White Hart Lane – det var Ledley King och Michael Dawson som nollade Zlatan Ibrahimovic både hemma och borta.
Slutet var snopet den gången också, men det kom i alla fall på ett vårvarmt Santiago Bernabéu, med krigskofferten full av minnen.
Höstens Champions League-spel har inte givit klubben en enda sak att komma ihåg.
Det var do or die
Lottningen gav hela upplevelsen ett Europa League-snitt, medan prestationerna inte ens nått dit. Explosiviteten och intensiteten som kännetecknat laget de senaste säsongerna försvann någonstans i flytten från White Hart Lane till Wembley, och ersattes av krampaktig tröghet.
Det här har varit som att se det engelska landslaget misslyckas i ett mästerskap, samma sorts förundran över hur sn spelargrupp kan förlora allt sitt självförtroende och all sin aggressivitet från den ena tävlingen till den andra.
Efter två hemmaförluster var det här cupfinalen för Tottenham. Monaco borta. En sista chans att ställa saker och ting till rätta, do or die.
Inte blev det något för det. Återigen spelade Spurs med den här styltigt förutsägbara likgiltighet som förstört Champions League-hösten.
Uppspelen gick i maklig takt genom innermittfältet, och ett hungrigt och vältrimmat Monaco hade inga som helst problem att slå igen presspelskäftarna och ställa om mot övergivna mittbackar.
Gav ett uppgivet intryck
Son Heung-Min missade ett friläge och Harry Kane tryckte in en straff, men Tottenham var för den sakens skull aldrig nära. Monaco både kunde och borde gjort minst fyra mål.
Spurs var osäkert, tveksamt, oerfaret – och gav på flera sätt ett näst intill uppgivet intryck.
Mauricio Pochettino hade valt att placera Jan Vertonghen, Kyle Walker och Christian Eriksen på bänken, för att istället skicka ut Kevin Wimmer, Kieran Trippier och Harry Winks.
Inget fel i sig, såklart. Argentinaren har gjort den typen av val tidigare – de är en viktig del av hans storhet, en central anledning till att han är så uppskattad – men då har han alltid varit noga med att omge färska spelare med en samtrimmad och fungerande kärna. Det här var däremot den typen av laguttagning en manager normalt gör till en Ligacupmatch mot Gillingham, snarare än en direkt avgörande Champions League-showdown.
Backlinjen hade aldrig spelat ihop förut. Inte mittfältet heller.
Förklaringen utgår naturligtvis ifrån att Pocchetino prioriterar lördagens ligaderby mot Chelsea på Stamford Bridge – men vad lämnar det oss i så fall med?
Ny desperat kamp om fjärdeplatsen
Nu följer ytterligare en lång, desperat kamp för att eventuellt, eventuellt överprestera återigen och snatta en topp fyra-plats mot oddsen.
Jaha. Vad ska den i så fall vara bra för? Vad är vitsen med att klättra, kämpa och kriga sig upp till bergets topp ifall man sedan bara hasar ner längs baksidan innan man ens planterat sin flagga?
Tottenham Hotspur är ute ur Champions League. Den största besvikelsen är inte att ingen kommer att sakna dem. Det stora misslyckandet är att ingen ens märkt att de varit där.