Uppträdde som en sårad gammal älskare
Brenning: Var ganska pinsamt att se
José Mourinho lämnade bussen hemma och stormade likt en man i medelålders kris in på sin gamla hemmaplan i en bångstyrig sportbil.
På andra sidan mötte Antonio Conte upp med bröstet i vädret när de två sårade egona bjöd in till lotteri med sina taktiska uppställningar fulla av blottor och hål.
Det var faktiskt ganska pinsamt att se.
José Mourinho har tagit sitt Manchester United till Premier League-toppen genom att våga se förbi klubbens stolta arv och stå för vad de är i dag. En klubb med toppambitioner men fortfarande ett bygge i sin linda han lyft med hjälp av realism, cynism och defensiv noggrannhet.
Han har gått igenom en höst lika full av kritik om tråkigt spel som av viktiga poäng. Han har slagit ifrån sig när hans stolthet attackerats och stått på sig när hans filosofi ifrågasatts. Men nu var det som om det till sist ändå rann över.
Gissar att det handlade om ego
För här kom det Manchester United som behandlat Liverpool som Barcelona och Tottenham (klokt nog har det visat sig) som Real Madrid och ställde upp mot Chelsea utan någon som helst respekt för sin motståndare. Den regerande Premier League-mästaren.
Jag gissar att det handlade om ego. José Mourinho kom inte till sin gamle hemmaplan Stamford Bridge för att ta en poäng. Han var här för att göra en poäng. Han ville likt en sårad gammal älskare visa att det är han som gått vinnande ur det bittra avskedet med sin gamla kärlek.
Att det var fullt blås framåt är att ta i men skillnaden mot United i dag och United i mötena med de andra topplagen tidigare under säsongen var slående. Att Mourinho ville göra avtryck var tydligt. Men det ville också Antonio Conte.
För det var, även det kanske något förvånande, inte så att Conte höll tillbaka sitt Chelsea heller. Nej, här ställde fjolårets defensiva suverän Chelsea upp mot årets mästare i samma kategori United i en match där båda lagen plötsligt bestämde sig för att huvudlöst springa rakt fram mot varandra.
Att det även här handlade om prestige är inte svårt att ana. Mötet har trots allt föregåtts av att de två tränardemonerna spelat kritikertennis mot varandra i brittisk media.
Ett kaosartat stångande
Följden i matchen blev ett smått kaosartat stångande utan någon vidare slutprodukt. Under den första halvleken personifierat av smurfbyns bäste frisör Tiemoue Bakayoko som var överallt i gapet mellan Uniteds försvar och anfall utan att åstadkomma någonting. Inte för att han var sämre än någon annan för det.
I andra halvlek hände sedan det som brukar ske när två oorganiserade och överoptimistiska lag ställs mot varandra. Det blir mål.
Det var stranden Phil Jones, stranden Eric Bailly och havet Alvaro Morata när United-duon bjöd Chelseas nickstarke spanjor på en ocean av tid att ohotad nicka in Cesar Azpilicuetas fina inlägg. Detta trots att alla vet att just den kombinationen varit London-lagets främsta offensiva vapen hela hösten.
Sedan kom Marouane Fellaini som alltid in för att försöka vaska någonting ur ingenting och visst var det nära men när utmärkte Anthony Taylor till sist blåste i sin pipa tvingades Mourinho ändå konstatera fakta: Han kom och spände bågen men det var Alvaro Morata som hittade rätt med pilen i den blotta Mourinho själv hade bänt upp i sin rustning.
Portugisen kan mycket väl komma att kallas modig för att han trots allt försökte men frågan är om det inte hade varit modigare att fortsatt stå för att den där bussen är Manchester Uniteds tryggaste väg till en titelstrid.
Nu blev det här, om ni ursäktar uttrycket, en kukmätartävling som slutade som jag tänker mig att de flesta kukmätartävlingar gör. Utan någon handskakning och med en segrare men ingen riktig vinnare.