”Hon torkar tårarna med linneduken”

Linda Hjertén

Liv har rosa hår och paljettklänning.

Hon är bara tio år men möter miljonpubliken med rak rygg och ett snett leende, som om det där med att stå på Cirkus scen framför Sveriges kändis­elit är vardagsmat.

Liv är allt det där man önskar att man själv var, inte bara som tioåring utan i dag, i morgon, ja vilken dag som helst.

För Liv inte bara stod upp mot dem som mobbade henne. Hon såg till att hjälpa andra som inte hade någon röst när hon ändå var i farten.

2009 har på många sätt varit ett skitår med lågkonjunktur, utförsäkrade sjuka och arbetslöshet. Aldrig har väl Sverige varit i ett så stort behov av hjältar.

Och då står Liv där, med sitt rosa hår och paljetterna som glittrar i strålkastarna, som en modern Stålmannen.

Där står Hossein som fångade en pojke som föll från sjätte våningen, 28-åriga Madelene som räddade en tjej från att våldtas i en mörk park och Moussa som lär barn att spela basket och att vara snälla mot varandra. Barnmorskan Anna som får stående ovationer för sitt arbete med att hjälpa papperslösa, blivande mödrar. Och Sam och Stina, det där gamla paret som vigt de senaste 58 åren åt att hjälpa hemlösa och ensamma, som sett till att de utan familj och Janssons frestelse har någon att fira jul med och något att äta.

Det är ju inte konstigt att man gråter när ett skitår får ett sådant vackert slut.

Komikern Pia Johansson sitter vid mitt bord i den fullspäckade lokal-en. Hon torkar nya tårar hela tiden med den vita linneduken.

– Nej nu ­orkar jag snart inte gråta mer, säger hon.

Men det går inte att värja sig mot riktigt bra historier, som inte bara är sanna utan där hjälten är din granne, kvinnan i Ica-kassan eller vem som helst som du

möter på gatan.

Det är därför Nanne Grönwall snyftar, Martin Timell får något fuktigt i blicken och min chefredaktör Jan Helin, medievan och luttrad, blinkar frenetiskt.

Det är på grund av de där svenska hjältarna. De som annars brukar sitta bredvid men nu äntligen får sina välförtjänta minuter på scenen.