Viktorianska fasor i ”Elefantmannen”
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2012-10-08
Håkan Starkenberg gör mycket utlevande titelkaraktär
En känsla av obehag sprider sig genom kroppen, från bröstet ut i lemmarna, när Håkan Starkenberg okompad står bakom en sjukhusskärm och sjunger. Man förstår att syftet är att ge en ordentlig provlyssning av röstinstrumentet Throat III, utvecklat av Carl Unander-Scharin i samarbete med en ingenjör. Den fungerar som en trådlös röstförvrängare som styrs genom sångarens handrörelser och ska ge röst åt Joseph Merrick, så vanställd av Proteus syndrom att han knappt kunde prata. Det är mycket effektfullt och man kastas sålunda rakt in i det viktorianska London där en ung Joseph Merrick står och säljer sybehör, blir hånad och bespottad, och hamnar slutligen i en varieté där han blir huvudattraktion. Parallellt följer vi hallicken Joseph Silver och hans anhang av horor i East End.
Joseph Merrick kom att bli den viktorianska aristokratins maskot och hans liv finns väl dokumenterat, inte minst genom läkaren och vännen Frederick Treves biografi om honom. Jack Uppskäraren är å andra sidan fortfarande höljd i ett mystiskt dunkel. Att den sydafrikanske librettisten Michael Williams har valt Joseph Silver som den mest trovärdiga teorin för seriemördarens identitet, med argumentet att de är landsmän, känns ganska slumpmässigt.
Epoken fångas i såväl hänvisningar till dåtidens medicinvetenskap som i music hall-genren som förekommer som en röd tråd i hela operan. Unander-Scharins musik är melodisk och träffande, ett destillat av de stämningar och händelser som utspelar sig i librettot.
Att man så tydligt refererar till Robert Louis Stevensons klassiker Dr Jekyll och Mr Hyde är egentligen inte så konstigt – ett genomgående tema är dualismerna i det mänskliga tillståndet: Joseph och Joseph, horan Ginger respektive den helgonlika modern, eller showbusiness mot vetenskap.
Håkan Starkenberg gör en mycket utlevande titelkaraktär med hela kroppen – ansiktet förvrids i frustrerade grimaser när han försöker göra sig förstådd. Jag kan uppskatta röstapparaten som en konstnärlig idé, men den kan tidvis kännas lite överflödig. Jag hade velat höra mer av Josephs omaskerade ”insida”, om vi nu ska hålla oss på spåret med de mänskliga dualiteterna. Karl Rombo som den andre Joseph är å sin sida en fager spelevink, hal och överrörlig och gestaltande den ondska som vi allra helst skulle vilja synas men inte gör det.
