Samma gamla fattigdom i ännu mindre format
Opera Vega i Puccinis La Bohème ojämn och konventionell
OPERA Frigruppernas ekonomiska belägenhet blir sällan så tydlig som när Opera Vega sätter upp Puccinis La bohème på Teater Pero i Stockholm. Ett piano, ingen kör, några stolar och bord, kläder - lite det som man har råkat hitta. Fryser gör inte bara Rodolphe och Marcel, även publiken huttrar en smula i den ouppvärmda lilla salongen. Bohemernas armod tycks inte ha förändrats sedan Puccinis förlaga, Henri Murgers roman Scènes de la vie de bohème, publicerades 1851.
Sjungen på svenska nära publiken vill Opera Vega ge en ”stor operaupplevelse”. Frågan inställer sig vad ett litet operakompani ska göra för att konkurrera, eller åtminstone komplettera, de stora institutionerna. Rimligen ska man antingen spela verk som institutionerna inte sätter upp, eller spela klassikerna på ett radikalt annorlunda sätt.
Tyvärr är denna knappa två timmar långa version helt konventionell. Att låta Collin och Shaunard bli sopranerna, tillika de älskande Colinne och Jeanette, bryter ingen ny mark. Utan orkester och kör, krävs det i stället mer av ensemblen, framför allt sceniskt. Om nu rösterna är en smula ojämna, så är dessvärre spelet det också. Puccinis snabba scener kräver en omedelbarhet och skicklighet i spelet, som här endast undantagsvis uppnås.
John Haques Rodolphe har god styrka, men inte mycket mer, Anna Louise Johanssons Mimi duger, inte mycket mer. Sceniskt vinner en av birollerna, Christian Håkanssons Benoît/Alcindora, som vet att använda sina sceniska sekunder för att ge avtryck.
