Kongo – kapitalismens blodiga slagfält
Naturtillgångarna blev det stora landets förbannelse
Hur ska jag kunna sammanfatta den belgiske författaren David Van Reybroucks överväldigande exposé Kongo – en historia? Landet omnämns första gången som andarnas land i en egyptisk ristning om slavjägare som letar dansare åt farao. 4 500 år senare slutar berättelsen i dagens Kongo där Kinas statsunderstödda kapitalism exploaterar landets rikedomar mot att rusta upp den obefintliga infrastrukturen.
Van Reyboucks låter både levande och döda ögonvittnen träda fram, deras märkliga öden och starka närvaro flätas in i ett komplext geopolitiskt skeende till en mäktig episk berättelse. Vi möter Van Reybroucks vän Nkasi, född samma år som Virginia Woolf, med minnen av de första europeiska missionärerna på 1890-talet.
Och vi möter Disasi Makulos. Som barn hörde han talas om en albino på en självgående båt. Det var upptäcktsresande Henry Morton Stanley som 1877 på sin väg mot Afrikas västkust, under beskydd av den afro-arabiska slavhandlaren Tippu Tib, korsar gränsen till Disasis land. När Stanley återvänder som kolonisatör på uppdrag av kung Leopold friköper han Disasi som infångats av slavjägare och ska skeppas till Zanzibar. Disasi Makulo blir kristen och försöker få sin familj/stam att upphöra med grymheter som slaveri, människooffer och kannibalism samtidigt som hans nya europeiska herrar inför ett system av exploatering som ska skörda miljontals offer.
Van Reybroucks ärende är inte indignationen. I stället visar hans nyansrikedom på tillit, att historiens forsande virvelströmmar ska dåna av egen kraft. När området längs den väldiga Kongofloden blir den belgiska kung Leopolds privategendom samtidigt som de europeiska kapitalisterna börjar efterfråga gummi, raserades de gamla samhällsstrukturerna. Svarta uppsyningsmän skövlar, mördar, våldtar och stympar för att fylla gummikvoterna åt de vita uppdragsgivarna; rökta avhuggna händer blir kvitton på att den tilldelade ammunitionen inte har använts för jakt.
När Belgien, efter massiva internationella påtryckningar, tar över Kongofristaten så hamrar de koloniala institutionerna på klassiskt manér in stenhårt stammedvetande hos en befolkning där skillnader mellan folkslag är diffusa och flytande. Kolonialmakten bäddade därmed för instabiliteten efter självständigheten 1960 och det blodbad som fortfarande pågår.
I dag har västvärlden satsat miljoner på fria val så att presidenten, Joseph Kabila, kan stoppa åtta gånger sjukvårdsbudgeten i egen ficka med demokratisk legitimitet. Biståndsorganisationer förmodas sköta hälsovården medan Kabila lagt ut striderna om fyndigheterna i östra Kongo på entreprenad till milisförband.
Apokalypsen Kongo har förstås inte sin grund i människors pigment. Varken svart eller vit hudfärg gör någon till barbar. Men jättelandet, stort som Västeuropa, har däremot en mångfärgad jordskorpa full av alla rikedomar som världsmarknaden någonsin efterfrågat. Den osannolika geologiska oturen har lett till ofattbart mänskligt lidande i form av kolonialism, statskupper, etniska pogromer, stormaktsinterventioner, inbördeskrig, grannlandsinvasioner och milisgrupper bestående av barnsoldater.
Om jag fick välja vinkel åt Van Reybroucks mäktigt levande historielektion skulle det vara den att Kongo som geopolitiskt slagfält bekräftar teorin om naturrikedomarnas förbannelse. Enligt Oxfordprofessorn Paul Collier är risken för inbördeskrig för länder som inte innehar några betydande naturrikedomar 0,5 procent, för länder som huvudsakligen är beroende av sådana resurser ökar risken till 23 procent.
I avsaknad av en legitim stark stat och stabila institutioner så ledde elfenben, gummi, koppar, guld och diamanter till ond bråd död med benäget bistånd av stormakter och grannländer. USA pressade IMF och Världsbanken att ge Kongo miljarder som gick rakt in på diktatorn Mobutos (1965–1997) överfeta bankonto medan de sedvanliga villkoren för lånen – nedskärningar och besparingar – drabbade ett redan plågat folk. Frankrikes stöd till hutumilisen som utförde folkmordet i Rwanda och evakueringen av dess ledning till Kongo förlängde också Mobutos tid vid makten och öppnade för den instabilitet och blodspillan som tog sin början 1997 och som fortfarande pågår.
Kongo kan verka avlägset kaotiskt men också inom EU – som pinsamt nog fått Nobels fredspris – har nedskärningar och besparingar lett till ökade konflikter. Det europeiska politiska finansiella systemet riskerar att tappa än mer i legitimitet då det allt mer öppet vårdar elitgruppers intressen. Faran är då överhängande att de sociala uppror som borde vändas mot makten i stället avleds till storskalig etnisk förföljelse.
I Rwanda och Kongo men också Jugoslavien föregicks de etniska konflikterna och folkmorden av ekonomiska kriser och därefter IMF världsbankens krav på kraftiga åtstramningar med ökad fattigdom som följd. För besparingar/avregleringar räddar inte samhällen utan finansiella system och det sanerar inte utan raserar stater.
Men Kongo är mycket närmare oss än så. Om du skruvar isär din dator, mobil eller mp3-spelare så ser du något som heter coltan, en mineral som gör att människor i östra Kongo just nu slaktas, lemlästas, våldtas och svälter.
