Guldstrupar i kalkbrott
Jättar och dvärgar intar Dalhalla
Richard Wagners verk kan närmast förefalla vara specialskrivna för Dalhallas magnifika kalkbrott, framför allt de fyra delarna i Nibelungens ring. De väldiga stenmassiven som reser sig runt den sjöomflutna scenen har något urtida, mytiskt över sig.
När nu Dalhalla försöker återupprätta ryktet som en operascen av rang, så blir detta givetvis mer övertygande med en uppsättning av Rhenguldet, den första delen i Nibelungens ring. Två och en halv timme utan paus i ett verk som varje Wagnerlyssnare vet följs av tre delar med så mycket mer minnesvärd och suggestiv musik. Sådant kräver sin regissör.
I skymningen när de mullrande ackorden manar fram de tre rhendöttrarna ur djupen, så kommer de här simmande och sjunger. De blir kvar där i vattnet uppåt en halvtimme, simmar runt guldskatten som glimmar i vattenytan, utan att rösterna tycks lida det minsta. Vivianne Holmberg, Cornelia Beskow eller Beatrice Orler verkar trivas som fisken i vattnet. Från ena klippvägen hasar nibelungen Alberich (Ola Eliasson) ner så att stenar och grus faller ner i sjön. Och gudarna, Wotan, Fricka och de andra, de gör sina entréer och sortier på en flotte som tyst och stilla glider till och från scenen mot ett tänkt fjärran Valhall.
Det är vackert utfört och tänkt av debuterande regissören Marcus Jupither (annars känd som baryton) och scenografen Monika Frelin, låt vara att ljussättningen har fått några moment för många. Likväl har Jupither iscensatt historien som en saga, tydligt och pregnant framställs konflikterna där möjligen den gemensamma nämnaren stavas förnedring. Alberich (Ola Eliasson) hånar Mime, som hetsar det tjogtal barn som här får plaska i vattnet som gruvarbetare, Fafner våldtar Freia (Anneli Lindfors) och Loge (välsjungen och elegant gestaltad av Göran Eliasson) driver med nästan alla.
De båda övergudarna, Wotan och Fricka, Anders Larsson respektive Anna Larsson, låter båda utmärkt. Över huvud taget är det en jämn ensemble och Patrik Ringborg leder säkert Dalasinfoniettan och Gävles symfoniorkester. Synd bara att taket över scenen, som förvisso möjliggjort en scenvind, har skadat akustiken en smula.
Vackert vore det om Dalhalla sakta men säkert kunde återupprätta det som Margareta Dellefors en gång försökte. Kanske ska man då reducera det fyrverkeri som av någon egenartad anledning följer efter föreställningen.
Där om någonstans gick pengar upp i rök. Budgeten för Dalhalla är dessvärre inte av samma storlek som den som döljer sig i Rhen; viss sparsamhet anbefalles.
OPERA
Rhenguldet
av Wagner
Regi: Marcus Jupither
I rollerna: Anders Larsson, Ola Eliasson, Anna Larsson, Michael Schmidberger, Helene Ranada, m fl
Dirigent: Patrik Ringborg
Scen: Dalhalla
Speltid: 2 tim 30 min
