Det är inte falafelns fel
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2015-07-30 | Publicerad 2015-07-29
Fel fokus när Malmös svarta ekonomi får skulden för granatexplosionerna
Kriminaliteten i Malmö är åter på tapeten. Samtidigt som polisen utreder sommarens skjutningar och granatexplosioner utspelar sig en ideologisk strid kring staden.
Som så ofta förr utmålas marginaliserade grupper som problemet.
2012, när ett tiotal mord begåtts på kort tid i staden, genomförde kommunen och polisen en framgångsrik kampanj under namnet ”Heja Malmö. Malmös största gäng – Mot organiserad brottslighet”. Syftet var att mobilisera invånarna mot den grova kriminalitet som påstods gödas av den svarta ekonomin. I problembilden inkluderades allt från svartklubbar och torghandel till billiga frisörer. Budskapet som trummades in var tydligt: ”Din roll i Malmös kriminella nätverk: investerare”.
Att inte begära kvitto likställdes med att ha genererat inkomster som gängen gör upp om med dragna vapen.
Sedan 2012 har idén om ”det svarta Malmö” fått fotfäste. Kommunens och polisens förklaringsmodell sprids trots att oklarhet faktiskt råder kring brottens bakomliggande orsaker. Med anledning av den senaste tidens händelser skriver Patrik Lundberg (Aftonbladet 26 juli): ”Falafeln jag köper för 20 kronor, ölen för 30. Biltvätten som kostar 150 kronor, taxiresan för 69. En snöbollschans i helvetet att de pengarna är vita.”
Han fortsätter: ”Det civila samhället kan aldrig slå sig fritt från den organiserade brottsligheten så länge vi göder den. För allting hänger ihop. Våldet utövas av samma segment som livnär sig på svarthandeln.” Återigen lokaliseras alltså den grova kriminaliteten till de näringar där stadens fattigaste arbetar och konsumerar.
Men vad stödjer sig egentligen makthavare och journalister på, förutom misstänkliggörande associationskedjor, när de upprättar orsakssamband mellan våldsbrott och billig falafel? Handlar morden 2012 och sprängningarna 2015 verkligen om uppgörelser bland taxichaufförer?
Det allvarliga med bilden av det svarta Malmö är att lågprisnäringar, där i huvudsak migranter och papperslösa arbetar, gång på gång skuldbeläggs. Dyrare former av produktion och konsumtion av varor och tjänster inkluderas inte i problembeskrivningen, trots att skattebrott också förekommer i dessa sfärer.
Den svarta ekonomin är en tacksam projektionsyta. Det som kan uppfattas som sociala problem förvandlas till kriminalpolitiska angelägenheter. I nyliberal anda förflyttas fokus från strukturella klyftor till individuellt ansvar – Malmöborna uppmanas bidra i kampen mot brottsligheten genom att konsumera dyrare.
Samtidigt upprättas tydliga gränser för samhällsgemenskapen: de önskvärda invånarna antas kunna göra val via plånboken. Normen i den brottsförebyggande mobiliseringen är den konsumerande medelklassen, vars ekonomiska horisont ligger till grund för ett moraliserande av livsföringen bland stadens övriga befolkning.
Leandro Schclarek Mulinari, Doktorand i kriminologi, Stockholms universitet
