Och vinnaren är: Det manliga geniet
I århundradets kärlekskrig ser vi upp mot Horace
Varken Ebba Witt-Brattström eller Horace Engdahl slipper varandra. Det finns nog inte en enda recension eller text om deras nya böcker, som inte alls tar upp den andra. Vad har årets (århundradets) snaskigaste bevakning resulterat i?
Vi är i första fasen av att kunna urskilja ett efterspel. Först nu är det möjligt att börja summera karusellen av referenser, tjuvnyp, upphöjd fiktion och oändligt antal recensioner som i evinnerlighet måste slå fast att man förvisso inte bör läsa biografiskt men DET GÅR BARA INTE ATT UNDVIKA!
Och jag anar att det är Horace som gått både vinnande och förlorande ur kriget. Kanske har det att göra med att det är lättare att läsa in Horace i Ebbas bok än tvärtom. Eller kanske har det att göra med böckernas nära anslutande släppdatum. Den sista grisen kom strax efter Århundradets kärlekskrig, vilket i någon mån gjorde Brattströms punktroman till en upptakt, en föraning om vad som komma skulle. Skälvningar i marken. Pausunderhållning i väntan på huvudnumret. Märkligt, med tanke på att Brattströms anklagelseakter är mycket tacksammare ur skvallersynpunkt än Engdahls aforismer.
Det är Horace som fått snurra paraplyer i Dagens Nyheter, åka tåg med Liv Strömquist, vara gäst överallt. Samtidigt är han öppet mål för alla som vill bre ut sig om mansplaining, gubbighet, grisighet. I recensionerna tycker jag att Horace bemöts med större hånfullhet i tonen – en projektionsyta för allt som är fel med Kultursverige, en person så upphöjd och uppblåst att man kan ta ut svängarna.
Brattström bemöts med större vördnad. Utrymmet tilldelar hon sig själv, med hjälp av snärtiga formuleringar. Och om det är något som alla kulturarbetare vill undvika så är det att hamna på Ebbas dåliga sida. Men i slutändan står vi ändå allihop och tittar upp mot Horace. Det ger väl om inte annat Brattström rätt i kritiken av manliga genier.
