Rent guld!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-12-23

Lennart Bromander ser en sensationellt bra Rhenguldet

Det finns så mycket djupsinne och så många spännande filosofiska eller politiska skikt att lyfta fram i Wagners operor att man ofta glömmer bort att Wagner också var komediant och teaterman ut i fingerspetsarna. Det finns många vittnesbörd om att Wagner var som mest till sin fördel, när han vid flygeln fick presentera en nyskriven opera och själv sjunga och agera alla roller, såväl manliga som kvinnliga.

När Kasper Bech Holten efter Valkyrian i våras fortsätter med Rhenguldet, prologen till Nibelungens Ring hamnar åter det dramaturgiska geniet Wagner i högsätet. Det är rysansvärt, roligt och mycket spännande i perfekt balanserade proportioner. Publiksuccén är total och i högsta grad berättigad.

Holtens helhetsgrepp är en familjehistoria som utspelar sig under hela 1900-talet. Brünnhilde vill vid seklets slut ta reda på varför det blev som det blev. I Rhenguldet, där hon egentligen inte är född än, får vi ändå se henne i den berömda Ess-durupptakten febrilt letande i familjearkivet efter dokument som kan förklara familjens förfall. Hon finner historien om Rhenguldet nere i 1920-talet, och hela föreställningen präglas sedan av Marie i Dalis och Steffen Aarfings briljant utformade 20-talsinramning. Specialeffekterna är spektakulära och scenlösningarna oavbrutet fyndiga och slagkraftiga.

I Sverige är Holten mest känd för det antal svimningsfall hans blodspillan i Lucia di Lammermoor åstadkom förra sommaren, och nu får vi se Wotan i en kakelklädd tortyrkammare mycket realistiskt skära armen av den fångade Alberich för att komma åt hans ring. Blodet sprutar, men i Köpenhamn svimmar ingen. Allra mest lyckat är nog greppet att göra Loge, Wotans opålitlige men oumbärlige rådgivare, till en tidstypiskt utformad journalist. Den garvade hjältetenoren Poul Elming gör som Loge sin nog allra mest övertygande scenfigur någonsin i en lång karriär. Alla de många rollerna är utmärkt besatta med husets egna krafter (utom James Johnsons Wotan), Det Kongelige Kapel spelar lysande under Michael Schönwandt, och detta är tveklöst en av de bästa

Wagnerföreställningar jag någonsin upplevt.

Opera

Lennart Bromander