FRIIDROTTS-VM FRÅN CYKELSADELN
Om man undantar en och annan fotbollsplakett och senare års bergsvandringar är det sportigaste jag gjort en cykeltur från Stockholm till Göteborg. Med kass radio fasttejpad på styret var P4 och sportsändningar från friidrotts-VM det enda som kunde störa sensommarfriden på små grusvägar.
Mitt i en fet uppförsbacke: Merlene Ottey slutar att vara den ständiga tvåan. När hon vinner guldet på 200 meter blir alla glada. Alla älskade Ottey. Hon är en av de få jag minns från 90-talets friidrottsscen, hon personifierade hela den utseendekult som var och fortfarande är gängse: friidrottare, särskilt färgade och ganska ofta kvinnor, älskas när kraften blir skönhet. Genom att hon ofta var så nära att vinna, sedan vann, sedan fälldes för dopning, sedan återkom, symboliserade hon sportens själva kärna: att vi, publiken, om och om igen måste få uppleva uppstigningen, revanschen, nedstigningen. Den dramaturgi som längst, längst inne handlar om balans. Kanske om rättvisa. Gudomlig, medial.
Därför så märkligt att mötas i ansträngningen, att själv helt ensam trampa medan upphetsade röster och publikens vrål möter den ena efter den andra av alla de där i Göteborg. Och nu i Osaka. En kroppsförståelse av det banala slaget, av misstag och av tvång - rörelser som sammanfaller i en klumpig balett.
Som ingen ser. När valet av kamera dominerar sporthelvetet och skapar ordning i arenans kaos av samtidighet – där kastas det diskus, där springs det varv efter varv – blir det osedda och okommenterade en anomali långt bortom steroidstinna kroppar och jakten på det perfekta loppet.
