Bibeln om Beatles
Så blev amatörena med usla låtar tidernas mest inflytelserika popgrupp
Paul McCartney är trött på dessa självpåtagna Beatlesexperter. ”Nuförtiden verkar alla ha en åsikt om vem som gjorde ditt och vem som gjorde datt. Jag förstår inte hur de kan komma ihåg när de inte var där”, sjunger han i Early days på nya albumet New.
Den 71-årige legendarens utfall sammanfaller med utgivningen av den mest genomarbetade Beatles-biografin någonsin. ”Glöm allt du trodde att du visste och börja om på nytt”, kaxar omslagstexten till Tune in, den första delen av tre under samlingsnamnet All these years.
Bakom projektet står Mark Lewisohn, historiker och världens enda professionella Beatleskännare, flitigt anlitad som researcher och skribent av skivbolaget Apple och med flera bästsäljande standardverk om ikonerna på meritlistan (samt en biografi om tutt-komikern Benny Hill).
Lewisohn är känd för att gräva tills han hittar. Under tio år har han tömt arkiv och bibliotek och gjort hundratals nya intervjuer. Han till och med bosatte sig i Liverpool under ett halvår. Resultatet är en bibelklump på 946 sidor om tiden fram till 31 december 1962 när kvartetten står på tröskeln till det stora genombrottet.
Ända sedan den första och enda auktoriserade biografin The Beatles (Hunter Davies, 1968) har historien om Fab four, som Sir Paul antyder, fördunklats av faktoider, spekulationer och rena påhitt. Med årens tyngd har falsarierna packats till sanningar i filmer och tusentalet nya böcker.
Lewisohn lägger pusselbitarna på plats. På var och varannan sida serveras ögonöppnare och gamla myter slås omkull. En riktig bladvändare för oss som trodde vi visste. Inte föddes John Lennon under en av Hitlers bombräder, inte ställdes han som femåring inför det omänskliga kravet att välja mellan mamma och pappa. Managern Brian Epstein köpte inte tio tusen exemplar av debutskivan Love me do för att fiffla upp den på topplistan, och trummisen Pete Best sparkades inte för att han var för snygg och snodde alla tjejer. Troligen var det inte ens sant att Lennon kissade på de där nunnorna i Tyskland.
Mer oväntat är Tune in dessutom en njutning som läsupplevelse. Lewisohn pumpar in nytt syre i berättelsen och får till en nästan filmisk resa tillbaka till vardagen i 50-talets fortfarande sönderbombade Liverpool, till smutsiga arbetarkvarter med dass på bakgården och terroriserande gäng av teddy boys på gatan – och till några killars strävan att mot alla odds bli Toppermost of the Poppermost.
Att allt hände i just Liverpool är ingen tillfällighet. Här fäste amerikansk rock’n’roll som ingen annanstans i Europa och stadens pojkar, de första kullarna efter kriget som inte kallades till militärtjänst, startade egna band med Buddy Holly and the Crickets som förebild.
Ur-Beatles bubblar av tonårigt självförtroende. Alla vill stå längst fram och blinka åt tjejer så trumslagare är en ständig bristvara i gruppen. På gitarr: John Lennon, en varulv i skoluniform för lärare och föräldrar, men också clownen som läser krumelurdikter i turnébussen och roar publiken med sjuka imitationer av utvecklingsstörda. På gitarr igen: Paul McCartney, charmören som medvetet riktar rådjursögonen mot taket när han sjunger för att få flickorna att sucka. Och så på ännu en gitarr: George Harrison, på sätt och vis en gåta, tystlåten och minsting men med lika mycket Elvis och Chuck Berry i blodet.
Det stora klivet tog de i Hamburg. Tre månaders hårdkörning i sex, piller och rock’n’roll förvandlade de fjuniga posörerna till Liverpools rockkungar. När den nya basisten och trummisen darrade var gitarrtrion längst fram tvungna att furiöst stampa fram rytmen. Mach schau! skrek tyskarna och Reeperbahn hade aldrig hört något liknande – inte ens namnet på gruppen som i tyska öron lät som Piedels – ”Pillesnopparna”.
Eftersom Liverpool låg långt utanför Londons showbiz-radar kunde Beatles under flera år bygga upp en lokal stjärnstatus i nordvästra England med egen fanklubb och framträdanden i radio och tv. När de väl bröt igenom vallen var de, enligt Lewisohn, redan världens mest rutinerade rockband.
Huvudpersonernas ständiga brott mot normerna löper som en röd tråd genom Tune in. Beatles blev inte pionjärer med She loves you eller Sgt Pepper, de gick sina egna vägar redan från början. Inga andra såg ut som de, lät som de eller ens hette som de. Deras koncept med två gitarrer-bas-trummor och stämsång är i dag själva sinnebilden för ett popband, men 1962 uppfattades de som konstiga, skramliga och oputsade jämfört med de vältvättade tonårsidolerna på topplistorna.
Decca brukar få bära dumstruten för att de nobbade gruppen som i dag sålt i runda slängar en miljard skivor (i verkligheten erbjöd Decca ett kontrakt, men villkoren var så usla att Epstein tackade nej). Men de var i gott sällskap, hela Londons musiketablissemang rynkade på näsan. Beatles blivande skivproducent George Martin kallade dem ”ett amatörmässigt gäng med dåliga låtar”. Lewisohn avslöjar det häpnadsväckande spelet i kulisserna som ledde till att Martin ändå tvingades ta sig an de långhåriga amatörerna – som straff för att han vänstrade med sin sekreterare (!).
Ingen på EMI förstod att de skrivit historia efter inspelningen av Love me do. ”Det var 20 minuters tortyr, de förde ett jävla oväsen”, som ljudteknikern Norman Smith uttrycker det.
Förhistorien om tidernas mest inflytelserika popgrupp kommer sannolikt aldrig att berättas bättre än i Tune in. Myriader av små faktabitar har sömlöst fogats samman till en driven, kul och vederhäftig berättelse. Det enda som inte riktigt rockar är Lewisohns roll som insider – han jobbar för Apple och lever på att skriva Beatles eftermäle. Det är en svajig grund att bygga den sanna historien på. Hur fab var the four egentligen?
När fansen kommer till tals i Tune in, och det är ofta, förvandlas rockrövarna till gulliga idoler. ”Han höll bara min hand, en riktig gentleman.” Ett par tjejer berättar hur de följde med John och Paul hem och oskuldsfullt somnade under pianot medan de unga herrarna arbetade med ackorden till Please please me. Sött så, men dessa tedrickare blir svåra att få ihop med ”världens största rötägg” som John Lennon kallade Beatles i en intervju 1970.
Lewisohn duckar visserligen inte för hur Lennon och Pete Best misshandlade en sjöman i Hamburg eller hur en tysk kvinna tystades med pengar för att inte berätta om Paul McCartneys oönskade barn.
Men det är redan kända skandaler – är Lewisohn intresserad av att gräva fram nya? Kanske kommer svaret i nästa del.
