”Vi kommer att få en mycket svag regering”
Kjell-Olof Feldt, 91, är aktuell med ny bok – och fortsätter följa med i samhällsdebatten
En gång var han finansminister, känd för sitt snabba intellekt.
Så drabbades han av en stroke och livet vände.
Nu kommer Kjell-Olof Feldt, 91, med boken ”Att leva med en skadad hjärna”.
Trots sin höga ålder är fortfarande mycket välorienterad om vad som händer.
– Jag läser fyra dagstidningar och lyssnar mycket radio. Att följa samhällsutvecklingen är en yrkessjukdom.
De senaste åren har han även skrivit på sin bok.
– 2019 fick jag en stroke som förändrade, mycket i mitt liv. Fram till dess hade jag kunnat åldras i tämligen normal takt. Som 70-åring överlevde jag en prostatacancer och kunde återgå till att sköta olika styrelseuppdrag och delta i den politiska debatten.
Han kunde också fortsätta naturvandringarna med sin hustru Birgitta von Otter och hunden Alex.
Letar efter orden
Men efter att ha drabbats av en stroke fick han börja om med att lära sig färdigheter han tidigare tagit för självklara.
– Jag fick svårt med att hålla balansen och måste numera gå med rullator. Det tog tid för mig att acceptera. Mina ögon och hjärnan samarbetar inte ibland. Tidigare tog det tre kvart att läsa hela tidningen, nu tar det tre timmar. Jag får leta efter orden, ibland kommer jag inte ihåg namnen på mina bästa vänner. Jag har en fysioterapeut som hjälper mig att träna upp olika förmågor.
När han började känna sig något bättre insåg han att han måste göra något, han måste ha ett projekt.
– Hela mitt liv har jag haft olika projekt där hjärnan har spelat en stor roll. Ända sen jag var barn har jag tyckt om att läsa och skriva .
Så Kjell-Olof Feldt satte sig vid datorn och började beskriva hur det var att leva efter en stroke. Efter 50 sidor satte han punkt och bad sin hustru läsa det.
– Hon kom tillbaka, sa att det var bra och att jag måste skriva en bok, en sjukdagbok. Eftersom kvinnans makt över mig alltid varit stor lydde jag.
Väjer inte för det intima
Han säger att arbetet med boken gav hans liv ett innehåll.
– Jag fick anstränga mig för att förbättra språket och förutom att skildra livet som strokedrabbad ville jag även skriva om åldrande och mänskliga relationer. Efter två år såg jag den som färdig.
”Att leva med en skadad hjärna” är en mycket personlig, modig berättelse som inte väjer för intima detaljer som andra kanske skulle dra sig för nämna. Men Kjell-Olof Feldt har aldrig varit rädd för att kalla en spade för en spade.
– Ibland har jag känt mig frestad att ta till orda i den aktuella, politiska debatten men besinnat mig. Fast en sak kan jag säga – den regeringen vi kommer att få blir väldigt svag.
Han tycker att den viktigaste frågan är klimatförändringarna.
– Jag har barn, barnbarn och barnbarnsbarn som ska växa upp i en värld med översvämningar, temperaturer på över 40 grader, våldsamma bränder, överbefolkning och svält. Men det här talar vi inte så mycket om. Det är väldigt oroande.
Han tackar Finland för att vi ansökt om att bli medlemmar i Nato.
– Inom mitt parti sågs det lite ärofullt att vara mot Nato. När Berlinmuren föll och Sovjetunionen upplöstes trodde alla att det skulle vara frid och fröjd och fred för evigt.
Den åsikten delades uppenbarligen inte av Putin.
Vågade inte skriva
Han ser med sorg på hur kriminaliteten har tagit sig in bland barnen i våra utsatta områden.
– Vi har låtit alldeles för många invandrare komma hit och sen har vi inte brytt oss om dem. Inte sett till att deras barn har fått gå i bra skolor och låtit dem växa upp under miserabla förhållanden.
En självkritisk Kjell-Olof Feldt ser utvecklingen som ett stort misslyckande.
– När jag var aktiv politiker tänkte jag att jag måste göra något övergripande, vi kunde inte längre blunda för utvecklingar i invandrarområdena. Jag talade med en vän som var moderat riksdagsman, en tidigare LO-ordförande och en representant för näringslivet. Vi skrev ihop en larmartikel som vi tänkt publicera i en dagstidning.
Men moderaten fick kalla fötter och hoppade av projektet. Då följde representanten för näringslivet efter. Och därefter även den forne LO-ordföranden.
– Till sist var jag ensam kvar. Skulle jag publicera artikeln ensam? Nej, det vågade jag inte. Så allt bara fortsatte som förut.
