Elektra i blod och eld
Spektakulärt och visuellt storartat på Norrlandsoperan
Utan tvekan är Norrlandsoperans Elektra den mest spektakulära operauppsättning som skådats i Sverige. Det börjar med att två fyrverkeripjäser tänder en eld i den sandgrop som reser sig i den vattenbemängda utomhusscenen på Umeås kaserngård. Samtidigt öppnas dörrarna till tre containertorn ur vilka blod forsar som vattenfall. Richard Strauss Elektra handlar om blodshämnd, hur Elektra med sin hemvändande bror Orestes hämnas deras mor Klytaimnestra och hennes man Aighistos; de båda mördade ju Elektras och Orestes far, Agamemnon. Familjetragedi är bara förnamnet.
Att sätta upp denna psykologiskt täta, kammarliknande historia på en scen som är 200 meter djup, 40 meter bred, med ett 40-tal statister, två gigantiska dockor som manövreras med lyftkranar, två lika gigantiska rörliga torn, hundratals facklor, ett 20 meter högt brinnande eldtorn, lik som brinner svävande högt ovanför marken, samt en häst och ett vrålåk anno 1955, ja, det kan låta som fel väg att gå.
Vad det katalanska konstnärskollektivet La Fura dels Baus här gör, är att sätta Strauss psykologi inom parentes, för att i stället återföra dramat till dess ursprung, Sofokles och den grekiska tragedin. De stora dockor som Elektra och hennes syster Chrysothemis bebor, är alltså både masker och gudalika i sina dimensioner. De används som ett slags omvända marionetter, scenarbetare nere på marken manövrerar deras armar och huvuden.
Klytaimnestra gör entré i ett mänskligt torn, en tio meter hög docka där hon tronar högst upp medan dockans ”klänning” består av levande människor klädda i blodiga, hudfärgade kostymer. Hennes makt är byggd av lik, lik som också följer henne som en levande orm när hon stiger ned på jorden. Att Aighistos i slutet får anlända i ett rödfärgat vrålåk kan kännas lite apart efter all eld, rök och blod som dominerar scenen, men det visar väl att han inte riktigt hör hemma i den här familjen.
Orestes entré är magnifik. Han dras in i ett högt eldtorn, följt av statister med en mängd facklor som sedan hängs på de snedställda björkstammar som reser sig på bakre delen av scenen. De vajar sakta medan det alldeles äkta skogsbrynet i fonden lyses upp i rött; det är en hel värld som gör entré. Visuellt är detta storartat.
Musikaliskt så är det sällan lyckat med mikrofonförstärkning, här sitter till och med Norrlandsoperans orkester i ett hus någonstans bredvid, men av högtalarna att döma spelar de med god intensitet under dirigent Ramon Gamba. Med undantag för när man försöker balansera solisternas röster efter var de befinner sig på den gigantiska scenen, så fungerar också det oväntat bra. Vi hör en välsjungande Susanna Levonen som Chrysothemis, en diabolisk Ingrid Tobiasson i rollen som Klytaimnestra och en imposant Magnus Kyhle som Aighistos. Men framför allt är det en makalös Ingela Brimberg som den hämningsnjutande Elektra. Hennes sopran är stark, tät och kraftfull, en olympisk insats helt i paritet med det visuella.
