I huvudet på en varghane

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2016-02-24

Johannes Klenell lyssnar på Ulf Lundells superbox i tre månader - och förändras för alltid

Vad gör det med en människa att i tre månader enbart lyssna på Ulf Lundell?

Jag blev en annan person.

För mig, född på sent 70-tal, har den gamle ulven fått stå för allt som var fel med mansrollen. Vi som var en del av det nästan mirakulösa feministiska uppvaknande som ­Nina Björks Under det rosa täcket innebar, ­behövde en symbol för det som var fel med vår föräldragenerations patriarkala mansroll. Och vi fann Ulf.

”Fittstimsbråket” med Karolina Ramqvist la sig dessutom som en våt filt över allt Lundell skapat. Han blev en artist alla i min bekantskapskrets hade en åsikt om men ingen egentligen hade hört.

I november 2015 sträckte sig min Lundellkunskap till att, som alla gymnasieintellektuella sjuttonåriga män från ett småstadsnittiotal, ha läst Jack och älskat den, samt att ha föraktat låtar som Oh la la (Jag vill ha dig) och När jag kysser havet när de sorlat ur något trubadur-PA på Stopet i Norrköping en vardagskväll.

Det skulle ändras.

Ulf Lundell har nu gett ut en samlingsbox bestående av samtliga utgivna inspelningar plus alla demos, alternativa versioner och andra opublicerade studio­inspelningar. Kort och gott allt han någonsin spelat in. Det blir 68 skivor. Nog med inspelningar för att i tre månader bara lyssna på Ulf, en skiva om dagen, vilket summeras i podcasten Lundellbunkern. Vilken annan artist i Sverige skulle släppa en box med 68 skivor? Herregud, vilken annan artist har ens 68 skivor att samla i en box?

För någon som inte kände till mer än kanske tre Lundellåtar blev uppgiften att ta sig an Hemåt genom Rift Valley lite som att bestiga rockens motsvarighet till Mount Everest. Man kan förbereda sig noggrant, träna hårt både fysiskt och mentalt men man kommer inte lämna upplevelsen som samma människa.

Något måste gå sönder.

Redan efter två veckor och tio skivor märker jag en tydlig förändring. Jag kan inte sluta prata om Ulf Lundell. Mina bekanta får dras med mitt nyväckta intresse. Min metod för att klara överkonsumtionen är att läsa skivorna som en rockmusikal, en sorts Jesus Christ Superstar om Ulf Lundell.

Och med Lundell är det inga som helst problem. Det är som att läsa Knausgård eller Martina Haag. Redan efter andra skivan Törst så släpper han sargen till den där töntiga samhällskritiken som debuten Vargmåne förvarnat om och börjar berätta om det som är viktigt, alltså han själv.

helskärm

Och jag gillar det. Det är rakt, ärligt och inte alltid en sympatisk Ulf. Han är å ena sidan en gift familjefar i en låt, å andra sidan kan han, som i låten Distraherad, ägna 10 minuter åt att förmedla till oss lyssnare att en tjusig dam han ser på krogen gör honom, ja, distraherad.

Det måste ha varit lite av en utmaning för hans dåvarande fru att en gång om året få en rapport om vad som snurrade i hennes varghanes huvud.

Och det är inte helt lätt för en modern medieman som jag själv att hantera en kulturman i världsklass som Lundell. Vi i dagens kulturmansenklav älskar ju snarare oss själva än kvinnan. Vi kan riktigt marinera oss i vilka fina killar vi är som hämtar på dagis, dammsuger ibland och tar ut våra pappa­månader. Då är det ibland svårt att hantera en kulturkarlakarl av en högre kaliber som njuter kvinna efter kvinna.

Särskilt när vi kommer in i tiden efter skilsmässan som resulterar i skivan Den vassa eggen. Den tid som börjar med Det goda livet och går ända fram till 00-talet. Lundell understryker här i låt efter låt en kåthet som jag ger smeknamnet ”Knulf”.

Han löser under den här perioden i princip varje problem genom att fly med en sexig kvinna, även om hon så är en nyanländ flykting på ett eldhärjat asylboende i Grängesberg. En stel manlig feminist inuti mig gnäller som en puritan. Men sån skit har vi inte tid med. Vi har över 30 skivor kvar, jag väljer i stället att släppa fram min inre ulv.

Bäst tycker jag om honom under 00-talet och framåt. Först försöker han förklara sin kvinnosyn i låtar som Ett stenbord i Toscana men gör henne till ett väsen som bara placerar henne på en ännu högre piedestal.

Då blir han i stället ännu vresigare, ger igen på feminismen genom att leka med bilden av den han anklagas för att vara. Han släpper tre skivor på två år där fokus på unga sexiga tjejer och ålderskris får blomma ut ohämmat.

Man får vibbar av hajtandshalsband, uppknäppta skrynkliga skjortor, Viagra. Och på något plan är bilden uppenbart både sann och rockfiktion på samma gång. Han har senare skrivit att han ville testa hur mycket hans lyssnare kunde tåla.

Det märks. Samtidigt släpper han under samma decennium den makalösa kärlekssången Jag saknar dig, en av Lundells absoluta höjdpunkter.

Ulf Lundell har förvisso alltid haft en samhällskritisk ådra. Vid din grind igen från Kär & galen kan läsas som en kritik mot socialdemokratin.

Under tidiga 90-talet finns låtar som Rött där näven knyts i fickan inför fallskärmsavtalshoppande toppchefer. Skivan Xavante tar upp landsbygdens industriorters förfall och den ökande främlingsfientligheten. Men det är först på 10-talet Lundell går in i samhällskollektivet och låter sin vresighet tydligt riktas mot Alliansen och nyliberalismen.

Nu löser inte en bil, en motorväg och en kvinna problemen i svensk politik längre, det är en ny vänster som behövs. På skivan Rent förbannat hittar jag min favoritlåt med Lundell, LO-rockstånkande Är vi lyckliga nu.

Jag vet inte om jag under de här tre månaderna lärt mig uppskatta Lundell på riktigt, mycket i att gilla musik handlar ju i princip bara om att ge musiken en chans.

Eller så är det så att Lundell fått mig att tycka bättre om mig själv.

Efter tre månader i sällskap med en Lundellbox talar jag friare med min omgivning om sexualitet. Jag kommer på mig själv med att uttrycka min kärlek till min partner oftare. Jag har också blivit vresigare. Mindre konflikträdd på min arbetsplats.

Tar ingen skit.

Den oro jag dragits med över att göra fel har brutits ned. Jag har nu hört och har en åsikt om i runda slängar 500 låtar av Ulf Lundell. Ingen människa kan göra 500 bra låtar. Jag har alltså hört mer dålig musik än min kropp egentligen kan konsumera.

Men så talar en cyniker, inte någon som hört 500 låtar av Ulf Lundell.

En annan insikt är att en människa som gjort 500 låtar kan vara en fantastisk artist just på grund av mängden skit den producerat.

Ulf Lundell påminner mig om fotbollsspelaren Amadaiya Rennie, yttermittfältaren som härom året gick från Degerfors till Hammarby. En spelare som gör rätt vid ett av fem tillfällen, men som gör de där fem tillfällena så många gånger under en match att det där enda tillfället då allt stämmer kan vara fler än de den mest effektiva spelare får till.

Det finns såklart mer att säga om Lundell, vi kan skoja om den generationsromansläsande kvasiintellektuelle kulturmannen - men Lundell har genom sina texter inspirerat män att läsa böcker. Må så vara att det är Kerouac, Ginsberg och Hemingway, men det är i en tid då män i allt större utsträckning slutar läsa böcker och i stället börjar konsumera kunskap från bloggar och vinklade hatsaiter. När allt fler män tror på konspirationer före fakta.

Då är det kanske värt att fråga sig om alternativet är så mycket bättre.

Johannes Klenell