Är hiphoppet ute?
Rapmusiken på väg att lösas upp i vit pop & muzak
Hiphopen befinner sig i ett märkligt tillstånd just nu.
Efter 40 år har den före detta subkulturen nått världsherravälde men samtidigt hamnat i någon form av livskris.
På filmfestivalen i Cannes har jag och min fotograf nosat rätt på var Diplo ska spela. En blond amerikan som blivit en av världens största producenter och dj:s. Utöver sin egen elektroniska dancehall i Major Lazer har han jobbat med artister som Beyoncé, Justin Bieber och Snoop Dogg.
Hans dansare skakar rumpa framför dj-båset medan jag super, röker och lägger upp en sex sekunders Vine-video på internet när jag brölar ”I WOKE UP IN A NEW BUGATTI”.
Strandklubbens övriga klientel består av rika män i övre medelåldern som framgångsrikt raggar på unga modeller. Visst, vi är i Cannes, men någonting skaver.
I efterhand känns det som att den där lilla scenen perfekt illustrerade hiphopens tillstånd i dag. Mer färgstark än någonsin, men samtidigt farligt nära att anpassa sig helt efter pr-kapitalets regler.
”Diplo är fanbäraren för gentrifieringen av hiphop”, menade min journalistkompis Joachim Sundell, som blev irriterad på klippet jag laddat upp. Han liknade superproducentens sätt att arbeta vid begreppet som används inom stadsplanering för processen där slummiga områden rustas upp med juicebarer och sushirestauranger. På så sätt skapa plats för bostadsrätter, folk med blekare skinn och rätt sorts pengar.
– Diplo reser runt i världen och letar efter nya coola kulturer från fattiga områden som han kan sätta sin egen stämpel på, förklarade Jocke och tog upp den avlidne bounce-rapparen Nicky Da B från New Orleans och den sydafrikanska hiphopduon Die Antwoord som båda samarbetat med Diplo.
Det har skrivits mycket om appropriering av hiphop den senaste tiden, men nästan allt verkar handla om Iggy Azalea. En vit australiensiska som rappar med fejkad Atlanta-dialekt, vinner Grammys och toppar försäljningslistor. Azalea har blivit hackkyckling för oräkneliga inlägg om hur vita rappare tagit över hiphopen. Och visst, efter att Nicki Minaj och Azalea krigat om världsherravälde med singlarna Anaconda och Fancy och den senare vann, var frågan oundviklig: Vill vita kids som betalar för hiphop (och är den största målgruppen) hellre köpa svart musik producerad av vita artister?
Nja.
Bortsett från Iggy och svärmorsdrömmen Macklemore är vita rapstjärnor fortfarande en marginell företeelse. Fancys framgång kan också förklaras av att radiojätten Clear Channel valde att spela låten 150 gånger på alla sina 840 kanaler under en sexveckorsperiod. Ett genomslag som garanterar en megahit.
Hiphop som kulturform bygger på sampling. Därför blir det bisarrt när debatten handlar om att inte blanda för mycket. För den som orkar lyfta blicken från det konspiratoriska träsket där ”kulturellt bemäktigande” diskuteras är Fancy snarare symptomatisk för hiphopens nya popstatus, där ingenting lämnas åt slumpen. Allra minst marknadsföring.
När Kanye West och Jay-Z sågade sönder lyxbilen Maybach i sin Otis-video för tre år sedan verkade båda distansera sig från 00-talets nyrika skrävlande. Men på sin senaste skiva Magna Carta Holy Grail (som mer är ett reklampaket för mobiljätten Samsung än musik) rappade Jay-Z om att festa på konstmässan Art Basel. Den före detta knarklangaren blev samtidigt inbjuden till MOMA av performancekonstnären Marina Abramovic för en sex timmars maratonspelning av låten Picasso baby och rappade ”Surrounded by Warhols, my whole team ball”. Att sälja ut må vara hiphopens femte element, men att bete sig som en tonåring som vunnit på lotto är i så fall det sjätte. Storföretagen cashar in på deras cool, men tvättar sina händer så fort de gör något kontroversiellt.
Läsktillverkaren Mountain Dew avslutade samarbeten med både Lil Wayne och Tyler, The Creator efter misogyna reklamfilmer och osmakliga textrader. Bjässen RickRoss blev av med sitt sponsoravtal med sneakersföretaget Reebok då han rappat om att våldta genom att lägga Molly (slang för partydrogen MDMA) i en tjejs drinkglas på låten U.O.E.N.O.
Hiphop-kritikern Andrew Nosnitsky menar att dagens hiphop tvingats anpassa sig efter skivbolagens polerade hifisound, modevärldens hiphopvurm (där kan vi snacka appropriering!) och det kollektiva moraliska samvete som heter sociala medier. Det har urholkat DIY-andan, humorn och anarkin som präglat hiphopens många underverk.
Det är kanske en lite neggig inställning i en tid då det finns så många egensinniga rappare som inte kunnat existera före internet (Danny Brown, Honey Cocaine, Rae Sremmurd och Sad Boys till exempel).
Men i dag produceras hiphop i stor skala för att bli muzak i gallerior. Katy Perry gör hiphop med Juicy J, Miley Cyrus gör det med Justin Bieber. Till och med en bubbelgumprodukt som Meghan Trainors All about that bass använder hiphopens basala låtstruktur, och är den tredje hiten från förra året som handlar om att ha en fet röv. Pharrells Happy från soundtracket till Dumma mej 2 är en av världens mest sålda singlar. Den är också hiphop, hur vidrigt det än är att erkänna.
Men skivbolagen fortsätter leta efter artister som fortfarande kan representera den äkta urbana upplevelsen.
Och Chicagos tonårige stjärnskott Chief Keef har fått representera värstingarnas värsting. Bara 16 år gammal hade Keef Cozart, som han egentligen heter, arresterats första gången för herointillverkning och andra gången för vapeninnehav efter en våldsam drabbning med polisen. 2012 plockades han upp av storbolaget Interscope efter att rökiga hemmavideos från husarresten i hans mormors hus blivit virala succér. Keefs gängkopplingar och svällande kriminella CV gick hand i hand med hans musikaliska framgångar.
Men 2014 blev det för stökigt för skivbolaget, som avslutade samarbetet.
Direkt-från-gatan-estetiken och det tunga soundet från Chicagos Drill-scen approprierades då av den unge New York-rapparen Bobby Shmurda som i somras nådde en sjätteplats på amerikanska Billboardlistan med singeln Hot nigga. Shmurda rappar att han sålt crack ”sen femte klass” och skryter om mord som begicks ”för en vecka sedan”. Beatet är så catchy att det är löjligt, liksom Shmurdas egensnickrade Shmoneydance. Tyvärr hann inte Shmurda skörda frukterna av sin mjuktuffa image, och spenderade julhelgen i fängelse. Häktad för anstiftan till mord, samt vapen och droginnehav.
När Kanye West släppte Yeezus 2013 sade West att en lampa av den världskände arkitekten Corbusier varit skivans största inspiration. Samtidigt rappade han ”Y’all throwin’ contracts at me, You know that niggas can’t read” och ville inte låtsas om att hans mamma varit collegeprofessor i engelska.
Hiphopens allt mer komplicerade regelverk har lett till en identitetskris och det oroar mig lite.
Enligt Wikipedia kan det i värsta fall leda till psykos.
