GTA V – ruinerna av ett amerikanskt imperium
Världens dyraste tv-spel bättre än verkligheten: Man slipper ta ansvar för sina handlingar
Jag hör pistolskott ett par kvarter bort och folk springer skrikande mot mig. Trots att jag promenerar säger rösten i polismegafonen att jag ska kliva ur den stulna bilen. Jag som för en gångs skull är oskyldig!
Jag kutar in under en viadukt. Kallt ljus lyser upp betongen och trafiken bullrar i skallen.
In i ett läger med hemlösa som värmer sig vid en grillugn. En av männen förklarar att jag är ”dead meat” och knuffar till mig. Jag slår ihjäl honom och flyr. Ikonen som talar om att jag är efterlyst slutar blinka. Polisen bryr sig inte om att hemlösa blir mördade.
Jag har stressat mig genom storyn i Grand Theft Auto V, men hela tiden känt mig märkligt understimulerad. Jag bestämmer mig för att ta en paus och flanerar runt i Los Santos (en parodi på Los Angeles) i stället för att underkasta mig spelets fundament: att stjäla bilar och skita i stoppskyltar. Jag har bara ett uppdrag kvar. Men först vill jag sparka sönder en busskur. Och först då blir spelet kul på riktigt.
Sedan 1997 har spelutvecklarnas flaggskepp GTA anklagats för allt från att vara en ”polismördarsimulator” till att ”stjäla barns oskuld”. Det senare enligt Hillary Clinton som ville censurera och förbjuda GTA: San Andreas 2005, efter att en hemmafixare hade tricksat med spelets originalkod och lät spelaren styra ett samlag mellan två animerade klumpar.
Utöver sex var ”San Andreas” först med att låta vita kids från villamedelklassen spela svart hjälte i ett crackdrabbat innerstadsgetto. Till och med rasupploppen från 1992 var ett uppdrag i spelet. I en perfekt värld hade det lett till debatter om hur etnicitet kopplas till våld och klass och sedan reproduceras som kulturell handelsvara. I stället har de oftast handlat om att man kan köpa en prostituerad, ha sex med henne och sedan köra över henne med bilen för att få tillbaka sina pengar.
Grundkonceptet har varit att släppa ut spelaren i en enorm lekplats av kriminella möjligheter. Världen i GTA är orättvis och social rörlighet är en chimär, men spelaren får en unik agens i vanmakten: kolla hur enkelt vi kan förstöra allt det ni byggt upp! Den som inbillar sig att lagar, ekonomiska system och etikettsregler håller samhället flytande blir omyndigförklarad.
GTA V är det dyraste tv-spel som producerats. 1,7 miljarder kronor. Marknadsföringen har kört fram som en pansarvagn och kritikerna har skrikit i högljudd hyllningskör. Endast ett fåtal har denna gång varit besvikna över den misogyna humorn och att den enda kvinnliga karaktären med ett uns personlighet dör då hon sugs in i en jetmotor. Rimliga klagomål, som självklart mötts av en flodvåg kommentarsfältshat.
Spelsajten Gamasutra vågade dock svära i kyrkan och kritisera GTA V för att vara motsatsen till den ”fria värld” spelet hyllas för att vara. Uppdragen erbjuder en enorm variation, men den linjära formen får ändå allt att kännas likadant.
För första gången kan man spela tre olika karaktärer:
”Michael” är en förtidspensionerad gangster som lever under vittnesskydd i Rockford Hills (Beverly Hills). Michaels fru ligger med yogaläraren, dottern provfilmar för realitysåpan ”Fame or shame” och hans överviktige son tillbringar dagarna på rummet med en bong och sitt tv-spel. Likt Tony Soprano går Michael i terapi för sina humörsvängningar och blir patetiskt nostalgisk över svartvita filmer. Michael träffar snart ”Franklin”, en skillad bilförare som trots sina högre ambitioner bor kvar hos sin faster i hooden.
Michaels gamle partner ”Trevor” är en amfetaminkokande, vapensmugglande sociopat som ofta vaknar groggy i öknen utanför Los Santos med döda kroppar omkring sig. Det är Breaking Bad möter en remake av Jönssonligan på Mallorca.
Karaktärer i tidigare GTA har åtminstone haft ett lillfinger av anständighet. Denna gång har Rockstar i stället valt att lämpa över det mest extrema på Trevor – ett vidrigt tortyruppdrag som redan blivit ökänt. Men att Trevor skendränker en stackare i bensin och drar ut hans tänder stör mig inte lika mycket som att uppdraget är obligatoriskt. Jag betalar för friheten att bete mig illa. Inte för tvånget.
Alla kontroverser och rättsprocesser mot Grand Theft Auto har gjort att spelen sålt, men har samtidigt överskuggat deras briljanta satir. Den South Park-doftande humorn har pissat lika mycket på högerkonservativa lantis-USA som på marknadsliberaler och självgoda vänstervridna medier.
Grand Theft Auto V är som vanligt proppfullt med parodier och flippade radiotalkshows som fortfarande är väldigt underhållande. Filmer som ”I married my dad” (årets dokumentär), ekologiska matkedjan ”Grain of truth” (”Mat har aldrig varit så här själv-tillfredställande”) och reklamjinglar för privata fängelser (”En amerikansk framgångssaga som inte kan outsourcas!”) – bidrar alla till bruset från en pervers och narcissistisk kultur.
Samtidigt har snart varje komiker, självhjälpsguru och konspirationsteoretiker i det riktiga Los Angeles redan skaffat sin egen podcast. Jag lyssnar exempelvis på DVDASA, ett program där världens rikaste graffitikonstnär, David Choe, berättar allt om sitt sexliv för porrstjärnan Asa Akira två gånger i veckan. Ett av de mer spektakulära avsnitten avhandlar hur Choe får ett inverterat rimjob (googla inte på jobbet) av en 70-årig thaimassörska. ”Grand Theft Auto” har fått hård konkurrens av verkligheten.
GTA V har ett fejkat internet tillgängligt via min ”gubbes” smartphone när som helst. Det är roligt att dobbla med aktier, surfa in på ”Life invader” (Facebook), Bleeter (Twitter), eller Besecher (Kickstarter).
”Folk brukade gilla film, nu gillar de att runka till sina telefoner”, som spelets privat armé-miljardär Devin Westen krasst sammanfattar läget. Spelets manusförfattare Dan Houser vill kritisera samtidens teknologidyrkan och visst, jag blir nästan lika stressad av alla valmöjligheter på min Ifruit (Iphone) som när jag öppnat för många flikar i min webbläsare på jobbet. Det gör tyvärr att den typiska GTA-eskapismen distraheras av informationsstress.
Om jag vill skippa spelets handling kan jag dessutom spela tennis, tävla i triathlon, gå på bio, köpa företag, pyssla med insider trading, jaga älg. Jag kan stjäla ett flygplan, hoppa fallskärm ned till en golfbana, spela 18 hål och dunka ihjäl alla överbetalda filmproducenter med golfklubban. Med lite tur rattar jag in precis rätt radiostation och sladdar iväg i en sportbil till Rihannas Only Girl (in the world).
Jag låter Trevor plocka upp min första prostituerade. I en smutsig gränd nära Vespucci Beach (Venice Beach) betalar jag 100 dollar för att se en medelålders knarkare njuta. Min handkontroll vibrerar efter varje stöt. När Trevor kommit (”aaah yes I hate myself!”) låter jag honom sitta kvar ensam i bilen tills dagen gryr.
Radion är avslagen och allt som hörs är fågelkvitter och surret av flugor vid sopcontainern. När jag själv kontrollerar Trevor och får ge honom en tragisk nyans utanför det sömniga rånardramat, är GTA V äntligen spännande igen.
Dan Housers vision om ett Los Santos som speglar ”slutet för den amerikanska drömmen” är imponerande. Det som en gång var världens sexigaste metropol framstår som en allt pankare plats med allt fler könssjukdomar. Staden är en levande organism som andas, luktar och låter även om jag inte är där. Detaljrikedomen gör spelupplevelsen dynamisk på ett sätt som gränsar till livets alla slumpmässiga möten och valmöjligheter.
Många recensioner har också beskrivit GTA V som ”bättre än verkligheten”. Och självklart är det bättre än verkligheten – jag behöver inte ta något ansvar för mina handlingar.
I boken Extra Lives är författaren Tom Bissell inne på ett liknande spår. För några år sedan ersatte han all litteratur och övrig kultur med tv-spel. Och kokain. Trots sitt kombinerade missbruk hävdade Bissell att hans spelupplevelser betytt lika mycket som dem han haft i verkligheten. Särskilt GTA, som tvingade honom till moraliska överläggningar inga andra spel som fokuserat på ”problemlösning” någonsin gjort.
När Bissell äntligen somnade om kvällarna var det i en ”framtidslös, märkligt fridsam panik, ovetande om vad jag skulle göra nästa morgon och utan något fast minne om vem, eller vad, jag en gång var”. Minus drogerna beskriver det ungefär min upplevelse av en dryg veckas non-stop spelande.
Att konst, litteratur, musik och film har förmågan att ”förflytta dig till andra världar” är ett gulligt sätt att prata om kultur, men egentligen inte sant. Du har inte besökt ruinerna av ett amerikanskt imperium innan du spelat Grand Theft Auto V.
