Åsa Linderborg: Jag skulle rösta på Macron
Jag har råd att låta min människosyn avgöra
Nej, jag menar inte att Emmanuel Macron vore en lika farlig president som Marine Le Pen. Om min artikel den 26 april uppfattades så, får jag skylla mig själv.
Det franska presidentvalet är dock inte så enkelt som många vill göra det till.
Den ena kandidaten kittlar gamla apartheididéer; det ska finnas olika bostadsköer beroende på hur ”fransk” du är. Etc.
Den andra kandidaten vill skära kraftigt i statens utgifter, det vill säga, i välfärdsstaten. Samtidigt vill han ha ännu mycket mer av den fria rörligheten. Det är en häxbrygd som kommer slå mot dem som har det sämst och främst mot de invandrare som redan bor i Frankrike.
Varken Le Pen eller Macron kan få bukt med arbetslösheten och den sociala otryggheten. Problem kommer bestå. Den som vinner den 7 maj förlorar valet 2022, förmodligen slagen av en ny uppstickare med frälsarmin.
Den som har jobb och bostad och vet att det alltid kommer vara så, kan låta Le Pens främlingsfientlighet vara det som avgör valet av röstsedeln. Den som har svårt att få ihop till hyran, gör kanske andra avvägningar.
Min poäng är denna: Den urbana medelklassen har en kandidat som självklart kommer gynna deras intressen. Arbetare och utslagna, oavsett vad de heter och hur de ser ut, har inte någon som kommer förbättra deras livschanser.
Jag skulle rösta på Macron om jag kunde och jag hade lagt min röst på Clinton. Inte för att deras politik gynnar min plånbok, utan för att jag har råd att låta min människosyn avgöra. Men alla som röstar på antirasisten Macron är inte befriade från ekonomisk egennytta och alla som röstar på nationalisten Le Pen är inte fascister.
Nej, presidentvalet 2017 är inte stillsam revolution. Det är tragedi.
