Bland lögnare och bedragare
Så är den mörka verkligheten bakom Patrick Modianos litterära skymningsvärld
När jag hörde Peter Englunds röst ur radion tillkännage att 2014 års Nobelpris tilldelats Patrick Modiano, vår tids Marcel Proust, för ett författarskap som ”frambesvärjer de mest svårgripbara livsöden ur glömskan”, steg genast en minnesbild av en tv-intervju med Modiano från sent 70-tal till ytan.
Den redan då för sin skygghet beryktade unge berättarkonstnären tittar snett nedåt, skruvar på sig och ser ut att vilja försvinna in i de flimrande skuggorna, medan han med låg röst ger samtidigt korthuggna och svävande svar.
När Modiano får frågan om vilka svenska författare han uppskattar, tittar han upp. Blicken är intensiv som när en boxare ser sin motståndare i ögonen innan gonggongen går för första ronden.
Efter några sekunder säger han Stig Dagerman, med stark betoning på sista stavelsen. Med blicken åter bortvänd tillägger Modiano att han beundrar Dagermans ”puissance romanesque”. Det där blev ett lösenord för oss fyra som satt framför den svartvita 21-tummaren och när jag säger det högt slår det mig att det bara är jag kvar, bara jag som likt berättarna i Modianos romaner bär minnet som de värddjur för historien vi en gång för alla är, från första lapisdroppen intill tidens ände.
Vid det laget hade Patrick Modiano varit en av de självklara referenspunkterna ända sedan jag läste hans debutroman Place de l’Étoile (1968) när den kom på svenska 1970. I förbigående sagt är det en källa till stolthet att svenska var det första språk Modiano översattes till: den svenska översättningstraditionen är för vårt kulturliv vad invandring är för samhällsbygget - ett överlevnadsvillkor, varken mer eller mindre.
Alltnog, Place de l’Étoile är en språkligt högintensiv roman som är rena rama karnevalen i jämförelse med den mogne berättarens stramt suggestiva stilkonst.
Den utspelas under ockupationsåren och med facit i hand är det inte att undra på att Modianos kolsvart komiska pikaresk om olycksfågeln och klantarslet Rapahël Schlemilovitchs öden och äventyr under de mörka åren briserade som en bomb i de himlastormande framtidsdrömmarnas 1968.
Place de l’Étoile väckte också misshag hos företrädarna för Den Nya Romanen. Alain Robbe-Grillet uttalade sig nedlåtande om uppkomlingen, som replikerade att George Simenon betytt mer för romankonsten än de där skönandarna. I sin hommage till noir-genrens melankoliske mästare underströk Modiano också sin beundran för metodiken, den råstarka arbetsförmågan.
Som Per Arne Tjäder vet att berätta i sin lysande Modiano-monografi Gare d’Austerlitz (Daidalos, 2014), hade den tjuogtreårige debutantens obevekliga rannsakan av det förflutnas hemligheter och brott då legat klar för publicering i ett år. Skälet till förlagets tvekan var politisk. Sexdagarskriget gjorde romanens ”starkt känsloladdade gestaltning av judisk identitet och den tyska ockupationen” ytterst känslig.
”Tiden, det förflutna, minnet - det är mitt centrala tema” skrev Modiano några år senare. Uppgörelsen med den sanktionerade myt om motståndet som de Gaulle skulle göra till officiell historieskrivning låg i tiden.
Modiano var definitivt inte ensam om konstaterandet att medlöperiet tog över som regel efter den första tidens årens vänta-och-se-hållning, medan motstånd förblev undantaget.
Men Place de l’Étoile och de båda följande romanerna i ”Ockupationstrilogin”, där nuet hemsöks av det förflutnas vålnader, De yttre boulevarderna (1972) och Villa Triste (1975), ägde en djupt personlig, tvingande, hypnotisk laddning som förblivit författarskapets hamrande mörka hjärta.
Det är med dessa tre romaner som Modiano skapar sitt omisskännliga universum, där parallella skeenden och tidrum glider ihop och isär och ihop igen. Med för varje bok allt mindre medel, allt färre bilder och allt mer reducerad intrig, skriver Modiano sig ned till en nollpunkt, in i en zon där minne och glömska väger lika. I en värld som Modianos, där alla är gengångare bland gengångare, där det förflutna slukar nuet och nuet omformar det förflutna, är allt tillåtet för att överleva och ingenting är sant.
Det händer ingenting, de försvunna dyker upp och försvinner igen och det är också därför berättarna är överordnade berättelserna, de blir sina berättelser. Det mest radikala exemplet är privatdetektiven Guy Roland i De dunkla butikernas gata (1978). Guy lider sedan tio år av total minnesförlust och när hans mentor Hutte går i pension och flyttar till Nice, sätter Guy i gång sökandet efter sin sanna identitet.
Guy Roland uppstår och upplöses, möte för möte, ledtråd för ledtråd, ända tills den första meningen - ”Jag är ingenting” - smälter ihop med den sista: ”…våra liv, är de inte lika snabbt försvunna i kvällen …”
Hos Modiano har lögnen som överlevnadsstrategi ett namn: hans far Albert Modiano, juden som undgick Förintelsen genom att inte åtlyda Vichy-regimens dekret och registrera sig som jude och i stället gick under jorden och levde som svartabörshaj under de mörka åren.
Modiano har sagt om sina under hela hans och lillebror Rudys uppväxt flyktigt frånvarande föräldrar (modern var belgisk skådespelerska, en ”vacker flicka med un coeur aride - ett förtorkat hjärta) att de var två fjärilar som drevs mot varandra av en storm.
Patrick och Rudy, som dog i leukemi när han var nio, tillbringade stora delar av barndomen hos släktingar, så morföräldrarnas flamländska var Patrick Modianos första språk. Scenen där fadern grips på en restaurang under ockupationen, men släpps på fri fot genom ett ingripande av inflytelserika - kriminella - vänner, återkommer gång på gång.
I Dora Bruder (1997) ställs sanningens och föräldrakärlekens pris mot lögnens, förräderiets, som ju är förutsättningen för den i juli 1945 födde Patrick Modianos existens.
I en tidning från 1941 hittar Modiano en notis där den judiska tonårsflickan Doras föräldrar efterlyser dottern som rymt hemifrån och från klosterskolan där föräldrarna placerat henne. Modiano rekonstruerar Doras liv på flykt i Paris fram tills hon grips och förs till uppsamlingslägret Drancy. Rekonstruktionen av Doras tid på flykt är en berättelse om en ”torftig och dyrbar hemlighet som bödlarna … tiden, allt detta som solkar och förstör oss - aldrig kan beröva henne.”
I Patrick Modianos värld är allas identitet osäker, kanske - och det mesta talar för det - en förfalskning. Under ockupationen var motståndsmän och judar tvungna att utplåna sina namn, sina livsberättelser. Efter nazismens nederlag var det medlöparnas och bödlarnas tur att gå under jorden. Denna skymningsvärld med sina gulnade fotografier, befolkad av spöken med många, alla falska, namn är Patrick Modianos hemvist. Det som gör honom till den oavvisligt betydande författare han är, är att hans romaner förmår gestalta detta tillstånd som ett universellt mänskligt grundvillkor.
Och nu händer det igen, nu börjar det försiktigtvis om med att det är ”väl magstarkt” att kalla en fascist för en fascist och i förnuftets och medkänslans namn i stället ”se över invandringspolitiken” som ”berör så många människor i vårt land.”
”Berör va’ ordet, sa Bull”.
Ett tyskt talesätt säger att sentimentaliten är cynismen på semester.
I arbetslinjens Sverige tar cynismen aldrig semester.
