RiddarBorgen
Sune Sylvén skickar tillbaka läsaren till 70-talets heta tennis-somrar
Djupt böjda knän, rak högerarm och så handledssnärten som maskerar bollens riktning tätt över nät.
Än i dag tycker jag att en rak backhandpassering är bland det finaste man kan se på en sportarena. Men bortsett från det märker jag inte mycket av den Borg-skada som drabbade mig på 70-talet. Jag tror till exempel inte längre att en matchrysare kan avgöras om jag lämnar tv-rummet, eller att en otroligt obekväm sittställning kan rädda ett game.
Björn Borg och Wimbledon av Svenska Dagbladets sportnestor Sune Sylvén skickar mig tillbaka till de där kvalfyllda somrarna. För en liten kille som jag var den svenska racketfäktaren en blågul riddare och tillsammans slogs vi mot ondskan på andra sidan nätet. Det höll i sex år – ända till den traumatiska finalförlusten mot McEnroe 1981.
Boken är godis för sportnostalgiker. På effektiv sportprosa frilägger Sylvén match efter match utan att det blir långbollning. Alla vet ju hur sagan slutade. I stället fyller han på med berättelser och analyser från arkivet och kompletterar med färska citat från Borg själv.
70-talet var en gyllene tid för tennissporten. Tv-sändningarnas genomslag skapade globala superstjärnor som Connors, Nastase och Ashe. Och störst av dem alla var Björn Borg som regerade i Wimbledon och Paris där han bärgade totalt 11 grand slam-titlar. I London slog den långlockige svensken igenom som het flickidol, för att så småningom bli den oslagbare ismannen.
Statistiken är ruggig: 41 matcher utan förlust, fem mästerskap i svit. Första titeln vann Borg 1976 utan att förlora ett enda set – trots att han besvärades av en skadad magmuskel. Motståndare och press skakade på huvudet åt ”maskinen” och ”väggen”.
”Borg är en del fart, en del topspinn och två delar järnvilja”, skrev tidningen Time i ett försök att förklara.
Starkast minnen väcker semifinalen mot Gerulaitis 1977, fortfarande ansedd som en av tidernas mest välspelade tennismatch – och så finaldramat mot McEnroe 1980, där amerikanen såg ut som en vinnare sedan han räddat fem matchbollar i ett hisnande skiljegame. Men till slut maldes han ändå ner av den borgska tyngden i avgörande set.
Sune Sylvéns bok är inte den definitiva boken om ikonen Björn Borg, racketfenomenet som kanske var lite för tjurig för att bli riktigt folkkär. Äktenskapet med Mariana Simionescu flimrar förbi som en anledning till att han tappade gnistan – men kokainskandaler, skattetrubbel och löpsedelsäktenskapet med Loredana Berté är långt borta. Sylvén håller sig på baslinjen och låter tennisen tala. Precis som Borg gjorde.
I dag startar den 125:e tennisfesten i Wimbledon. Björn Borg följer numera drabbningarna från läktarplats. Hans rekord har raderats av Pete Sampras (7 segrar) och Roger Federer (6 titlar varav fem i rad) men auran kring den nu 55-årige svensken kan ingen matcha. För mig sitter mycket av den magin i det där geniala paradslaget som kommentatorn Bengt Grive så bevingat åkallade i finalen mot Connors 1977: ”Ta rak backhand – för den är han säker på! – och Björn är världsmästare igen”.
