Den vackraste av tonsagor
Debussys ”Pelléas et Mélisande” skör och samtidigt tät
OPERA Solistlaget som radades upp för Claude Debussys eleganta opera Pelléas et Mélisande (1902) i Berwaldhallen utgjorde en imponerande skara. Debussys sköra, men täta orkestermusik har också den fördelen att balansen mellan sångare och orkester blir osedvanligt lyckad; emellanåt kan orkesterklangen bli alltför dominerande, även om Daniel Harding dirigerar med uppmärksamhet.
Debussys opera bygger på Maurice Maeterlincks pjäs med samma namn, en symbolmättad saga som inte handlar om olycklig kärlek, utan i första hand om död/återfödelse. Den spirande erotiken mellan de båda titelfigurerna måste förgöras innan landet kan blomstra. Operan innehåller inga arior eller ensemblenummer, allt flyter i långa, melodiska sjok och orkestern har att ta vid när orden inte längre räcker; däri, liksom i en del tydliga naturlyriska avsnitt, märks Debussys intresse för Wagner.
Och med dessa solister blev också framförandet starkt, vackert och kan kanske väcka intresse inför Kungliga Operans uppsättning nästa år. Barytonen Christian Gerhaher som Pelléas har en mjuk och vacker stämma, Sophie Karthäusers Mélisande är klar och närmast fulländad. Därtill Christopher Maltman, Golaud, bror till Pelléas och gift med Mélisande, vars baryton är kraftfull utan att förlora i skönhet. Wiebke Lehmkuhl, mezzosopran (egentligen contralto), ger rollen som modern Geneviève ett stråk av stillsam sorg och John Tomlinson, den närmast legendariske basen, har en svärta och kraft som få i rollen som fadern Arkel.
