IS är USA:s verk

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2015-11-17 | Publicerad 2015-11-16

Loretta Napoleoni: Förändrad politik och diplomatiska lösningar är det enda som kan skapa fred

Loretta Napoleoni.

Europa sörjer återigen offren för en terroristattack – den näst största sedan 2004, då ett kommando bestående av fyra jihadister sprängde sig själva på Atocha-stationen i Madrid. Nu drabbas ytterligare en huvudstad av ytterligare ett blodbad. Och det finns ett flertal paralleller vi kan dra mellan dessa två tragiska händelser.

I mars 2004 var motivet att hämnas de civila offren under den militära interventionen i Irak. I fredags trodde de europeiska IS-anhängarna att de på samma sätt hämnades bombkampanjen i Syrien. I bägge fallen var syftet att öppna en ny front i ett asymmetriskt krig som utländska makter hittills främst utkämpat i Mellanöstern.

Varför Europa?

Och varför nu – ett och ett halvt år efter att kalifatet utropades? Historien kan hjälpa oss att hitta riktiga svar.

”Kriget mot terrorismen” var en produkt helt och hållet ”made in USA”. Trots att det omfamnades av Tony Blair, var den förebyggande attacken mot Irak en skapelse signerad George W Bush. Ändå har alla terroristattacker i västvärlden efter 9/11 riktats mot Europa.

Det var president Obama, inte de europeiska ledarna, som satte samman koalitionen bestående av 60 länder som sedan augusti 2014 backat upp den skoningslösa bombkampanjen mot Irak – på senare tid även utvidgad till Syrien. Precis som 2003 så är det Washington, inte Europa som anför styrkorna. Ändå har IS hatattacker och hämndaktioner riktats först och främst mot Europa.

Till skillnad från al-Qaida så har jihadismen, som sprang ur invasionen av Irak, betraktat Europa som sin huvudfiende, eftersom det är lättillgängligt och en fruktsam terräng för radikalisering. Mellanöstern är Europas bakgård, en ekonomisk och politisk oerhört viktig region för oss. Sedan 2003 har Europa, i synnerhet de nordiska länderna, öppnat sina gränser för offren för Irak-konflikten och på senare tid även för flyktingar från Syrien. Vi är grannar. Därför hjälper vi varandra.

Bland den stora grupp muslimer som härstammar från Mellanöstern har en radikalisering skett. Det hårda klimatet efter den ekonomiska krisen har gjort integrationen problematisk. I många länder är arbetslösheten bland muslimer nästan dubbelt så hög som bland icke-muslimer. Något som i synnerhet är ett faktum i Frankrike. Det är svårt att glömma kravallerna 2005 då unga muslimer klottrade ”Je existe” (jag finns) i förorterna – de krävde ett erkännande från den stat de uppfattade som helt likgiltig inför deras existens.

Tack vare detta har Europa blivit en framgångsrik miljö för radikalisering. Vilket bevisas av det stora antal unga europeiska muslimer som åkt till Syrien för att ansluta till IS. Tills ganska nyligen var detta IS hela mål: importera ett stort antal rekryter, träna dem att delta i strid – konsolidera och utvidga kalifatet.

Men saker och ting har förändrats.

Rent strategiskt kan en rad spektakulära attentat mot Europa – i en stund då flyktingkrisen och bristen på en tydlig utrikespolitik i Syrienkonflikten håller på att försvaga EU – innebära en stor chock för den europeiska opinionen.

Svaret, inte minst från extremhögern, blir att skicka europeiska trupper till Syrien. Detta spelar IS i händerna, som söker en direkt militär konfrontation på marken för att kunna bevisa för sina anhängare att kalifatet attackeras av nya korsriddare. Det är precis den retorik IS behöver använda för att kunna samla fler anhängare.

Vi bevittnar just nu en stor taktisk förändring.

Borta är de brutala halshuggningarna i sociala medier, som lyckades dra in Vita huset i konflikten. Det instrument som ska ingjuta fruktan är en ny form av terror – en blandning av klassiska al-Qaida-attentat och de ensamvargs-aktioner vi förknippar med IS.

Vi ställs mot koordinerade självmordsbombare, precis som under 9/11 och Atocha 2004. Men för att maximera antalet civila dödsoffer är självmordsbombarna utrustade med automatvapen, militära vapen, vapen avsedda för krigföring. Innan de spränger sig använder de dem till att döda så många som möjligt. Det blir blodbad.

På så vis får européerna en smak av vad krig innebär. Och självklart blir Hollandes svar på Parisattackerna att ”Frankrike är i krig”. Gränserna stängs, politiker ropar efter krig och européerna är rädda, väldigt rädda. IS har lyckats dra in oss alla i konflikten – de förvandlar europeiska civilister från åskådare, till aktörer och offer för tragedin.

Det kommer fler attacker.

Alla vet det.

Denna nya modell är effektiv och lätt att få till stånd på en kontinent där radikaliseringen tagit stora steg framåt de senaste 15 månaderna och vapen är lättillgängliga. Europeiska städer, inte specifika platser, är de nya måltavlorna. Vi är inte trygga på restaurangen, vi kan inte vara inte säkra på marknaden eller på fotbollstadion.

Det är exakt så syrianer och irakier har känt i åratal.

Lika klart är det att bomberna mot IS i Syrien inte lyckats skydda oss. Inte heller finansieringen av ­beväpnade grupper som är villiga att delta i ett ställföreträdande krig. Tvärtom har det underlättat radikaliseringen av individer i Europa.

För att uttrycka det kortfattat: det har tagit skräcken i mellanöstern till Europas hjärta.

Vad händer nu?

Vi kan fortsätta bomba eller till och med sätta stövlarna på marken. Men resultaten av den strategin har hittills varit begränsade. 

IS ursprung är interventionen i Irak, då al Baghdadi slogs med al Zarqawi – mannen som felaktigt utpekades som länken mellan Osama bin Ladin och Saddam Hussein

Vi kan också förändra vår politik och försöka hitta en diplomatisk lösning som skapar fred i området. Det kommer att kräva kompromisser med fienden och full uppbackning från Ryssland. Men vi har inga andra alternativ.

Loretta Napoleoni

Loretta Napoleoni är italiensk journalist, före detta ekonom på Världsbanken och expert på finansiering av terrorgrupper. På svenska aktuell med boken Islamiska staten (Fri tanke förlag, 2015). Översättning från engelska: Martin Aagård

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.