Såren läker aldrig

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2016-06-10

Kerstin Gustafsson Figueroa om de anhörigas kamp för den spanska diktaturens offer

”Jag var bara nio månader och mamma var 23 år. De slet mig ur hennes famn. Båda mina föräldrar avrättades.” Natividad Fernandez står på scenen i Teatro Principal i Burgos. Det är 80 år sedan spanska inbördeskriget och såren är långt ifrån läkta.

Den 18 juli 1936 inledde general Franco­ sitt militära uppror mot den demokratiskt valda republikanska regeringen. Militären i Burgos stödde upproret från första dagen och tog omedelbart över alla offentliga institutioner. Tusentals människor­ greps, fördes iväg, fängslades och avrättades.

”De körde iväg mina föräldrar på en lastbil. Jag visste att de skulle dö, eftersom andra som hämtats aldrig kom tillbaka.” Concha Huidobro var sex år när det hände, i dag är hon 86. ”Jag grät då och jag gråter fortfarande.”

Natividad och Concha var några av deltagarna när diktaturens offer hedrades i en fullsatt teater i Burgos. Där samlades de som vägrar glömma de brott som begicks under diktaturen i Spanien.

Burgos kallas ”militärernas och prästernas stad” och högerpartiet Partido Popular har, med ett kort undantag, styrt staden sedan 1936. Varje år håller ärkebiskopen en minnesmässa i stadens katedral över överste Juan Yagüe, även kallad ”slaktaren från Badajoz”. Det var Yagüe som beordrade att närmare 4 000 fångar skulle avrättas i krigets inledningsskede, något som betecknats som ett brott mot mänskligheten.

Stadens stora avenyer har döpts om, men åtskilliga gator och stadsdelar bär fortfarande fascistiska namn. Och general Francisco Franco var ända tills i år hedersborgmästare i Burgos, en titel som stadens politiker äntligen enats om att ta ifrån honom.

Men även i Burgos, precis som över hela Spanien, fortsätter kampen för att återupprätta minnet av den spanska republiken och fascismens offer. Många letar efter sina döda, fortfarande saknas 114 000 människor sedan inbördeskriget. Fascisterna har både gravar och gravstenar, medan republikens anhängare slängdes ner i anonyma massgravar.

I Monte Estépar, någon mil utanför Burgos, har 300 kroppar grävts fram under de senaste åren. Troligen finns fler, över tusen döda, i jorden där, men inga pengar till att gräva fram dem. Under Partido Populars regering har allt ekonomiskt bistånd dragits in. Alla utgrävningar måste finansieras med insamlade medel och myndigheterna verkar göra sitt bästa för inte ge de juridiska tillstånd som behövs.

I byn Valdenoceda, en timmes resa från Burgos, finns en liten envis förening av anhöriga till diktaturens offer. En gång om året hedras de som avrättades, eller dog av hunger och sjukdom, i fängelset i byn. Hittills har 116 av 154 kroppar grävts fram ur en massgrav, och 62 av dem har identifierats. I år kunde ytterligare elva familjer få hem sina anhöriga.

Mer än 100 personer trotsade blåst och regn för att vara med vid årets ceremoni vid kyrkan. Clementina Gonzalez och hennes bror José hade rest från Ciudad Real för att hämta hem sin farbror. Rafael Gonzalez dog för 73 år sedan i fängelset. Hans enda brott var att han var lojal med den demokratiskt valda regeringen.

Clementina tog emot kistan under publikens applåder och hennes bror steg fram till mikrofonen. Han höll inget långt tal, som några av de andra, utan sade bara med fast röst: ”Tack och salud”, och så knöt han näven till hälsning.

”Det känns bra att få hem honom”, sade Clementina Gonzalez efteråt, när hon ställt ifrån sig kistan som draperats i den republikanska flaggan. ”Vi vet inte så mycket om honom, men vi vet att farmor led i hela sitt liv. Hon visste att han var död, men inte var han fanns begravd.”

Under kriget, och under hela diktaturen, samlade Franco alla ”röda” fångar i Burgos. Han ville isolera kommunisterna så att deras åsikter inte skulle smitta andra. Den ”röda genen” skulle identifieras och utrotas.

I klostret San Pedro de Cardenas, en mil utanför Burgos, samlades fångarna från de internationella brigaderna. Ungefär 800 män från hela världen; engelsmän, tyskar, italienare, fransmän, amerikaner, danskar, norrmän, svenskar, österrikare. De spanska fångarna koncentrerades i Burgos stadsfängelse.

 Kommunisterna satt där i åratal, i decennier, för att ”koka i sin egen sås”, som en av de före detta politiska fångarna uttryckte det.

Det var psykiatern Antonio Vallejo Najera som fick Francos uppdrag att identifiera den ”röda genen”. Han hade arbetat i Tyskland mellan världskrigen och formats av nazismens människosyn.

I Vallejo Najeras studie ingick 50 kvinnor från kvinnofängelset i Malaga, och 297 män från de internationella brigaderna som satt i San Pedro.

”Alla fick 200 frågor av skiftande natur”, berättar Nacho Garcia, som skriver bloggen The Jaily News, och nog är den som vet mest om San Pedro. Han har under flera år studerat alla dokument, gått igenom alla register  från åren då klostret var ett fångläger. ”Är du kommunist? Tror du på Gud? Vad tycker du om Ryssland?” Brigadisterna hade gjort upp tillsammans att svara väldigt allmänt på alla frågor. Inga kamraters namn fick avslöjas, inget väsentligt sägas.

”Ryssland är ett till ytan stort land, ungefär så kunde svaren låta”, säger Nacho Garcia, ”Najera var också besatt av sexuella relationer och många frågor rörde just sex. Brukar du gå till prostituerade? När hade du din första sexuella relation? Är du homosexuell?”

Den kommunistiska övertygelsen betraktades som en mentalsjukdom, som kunde botas. I alla fall trodde general Franco det. Men resultatet av Vallejo Najeras studie måste ha varit nedslående. Nästan 80 procent av de kvinnliga fångarna var fortsatt trogna sina politiska ideal, och i San Pedro betecknades hälften som ”revolutionärer av naturen”. Andra hälften som ”imbecilla” eller ”psykopater”.

”Flera av svaren tyder på att fångarna drev med sina frågeställare”, säger Nacho Garcia.

Författaren Ian Gibson framträdde både under ceremonien i byn Valdenoceda och på mötet i Teatro Principal i Burgos. Gibson är ursprungligen från Irland, men spansk medborgare sedan många år tillbaka. Han har skrivit en rad biografier, men mest känt är hans verk om den spanske poeten och dramatikern Federico García Lorca. Lorca avrättades av fascisterna under krigets inledning, i augusti 1936, och hans grav letar man fortfarande efter.

”Rajoy brukar säga att Spanien är en stor nation”, sade Ian Gibson. ”Men det är inte sant. Ingen stor nation låter sina döda ligga i massgravar. Det är en skam. Snart är alla döda, de som fortfarande vet vad som hände. Och högern kan fortsätta att vinna val.”

Kerstin Gustafsson Figueroa