Svidande skön musik

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-04-07

Ingela Brimberg som Katja. I bakgrunden Susanne Resmark som den ondskefulla svärmodern Kabanicha.

Innebörden av begreppet ”manliga maktstrukturer” är oftast något oklar. Konsten kan göra allt så mycket klarare. Och den behöver inte vara skapad nu eller nyligen. I en roman som Gustave Flauberts Madame Bovary, ett drama som Ödön von Horvaths Geschichten aus dem Wienerwald eller en opera som Leoš Janá?ceks Katja Kabanova gestaltas innebörden både subtilt och obarmhärtigt tydligt. Också hur samhällsmakten smälter samman med könsmakten till den grad att de inte går att skilja åt.

I Janá?ceks opera från 1921 som bygger på Alexander Ostrovskijs drama Ovädret från 1859 blir förtrycket så mycket mer djävulskt eftersom den främsta maktutövaren själv är kvinna, Katjas gruvliga svärmor Kabanicha. I Göteborg är hon mer skräckinjagande än någonsin i Susanne Resmarks gestalt. Men offret Katja är kvinna och hos henne koncentrerar Janá?cek all den instängdhet, allt det lidande och allt det samhälleliga och familjära förtryck, som – främst den gifta – kvinnan utsätts för. Och det finns ingen pardon i hans analys.

När Katja möter sin älskare Boris en sista gång är allt hopp för deras kärlek ute. Boris är också ett offer, men han har en nyckelreplik: ”jag kan resa när och vart jag vill”. Det svarar inte Katja på utan dränker sig i Volga. Kabanicha får slutrepliken i det grymma dramat, när hon tackar grannarna för hjälpen vid uppfiskandet av liket ur floden.

Janá?ceks musik är svidande skön och lika upprörande för själen som Katjas öde, och den frammanas med skärpa och sensualism av orkestern under Shao-Lia Chü. Den extremt erfarne John Dew återberättar historien stramt, enkelt och musikaliskt, och Heinz Balthes scenbild domineras av bakgrundsprojektioner av den eviga Volga, som också rinner genom hela partituret.

Ingela Brimberg gör Katja gripande men helt osentimentalt, och det finns åtskilligt av förtvivlad styrka i hennes sopran. Som ett ljus i mörkret framstår den tredje markanta kvinnorollen, Kabanichas fosterdotter Varvara, som lyckas befria sig från förtrycket och fly till Moskva med sin älskare Kudrjasj.

Hon framställs ytterst sympatiskt av Katija Dragojevic.

Lennart Bromander

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln