Konservativ repertoar för män, av män
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2015-08-06
Dirigenten förväntas vara en Messias
Debatten kring de stora musikinstitutionernas konservativa repertoar och jämställdhetspolicy pågår lite varstans; ett av de mer intressanta inläggen dök upp i maj i The New Yorker då kritikern Alex Ross skrev om Berlinfilharmonikernas omtwittrade val av ny chefsdirigent.
När de till slut bestämde sig för Kirill Petrenko var det efter många valvändor och våndor i ett scenario som Ross liknar vid ett påveval. Enligt Ross beror svårigheterna ytterst på att man i denna och liknande orkestrar söker en sorts Messias, där dirigentens eventuella geni och karisma blir ett substitut för bristen på repertoarmässig förnyelse.
”Dirigenter genererar illusionen av något nytt”, som T W Adorno skrev i sin Introduktion till musiksociologi. Maestron ”agerar som om han skapade verket här och nu”.
Det kanske mest intressanta med Alex Ross inlägg var att han pekade på en mycket intrikat låsning - eftersom de döda tonsättarna som spelas om och om igen är män, blir deras levande substitut manliga dirigenter.
”Att dirigenter i världstoppen nästan alltid är män är mindre ett yttryck för institutionaliserat kvinnoförakt - även om detta förvisso existerar - än en oundviklig konsekvens av uppspelandet av en gammal ritual: eftersom de kanoniserade tonsättarna bara är män, då är deras stand-ins också män”.
Han fortsätter: ”Föreställ er Broadway med bara döda dramatiker och förlag som bara ger ut nyutgåvor av Dickens.”
Att Alex Ross i sin egen, annars storartade bok om 1900-talets musik knappt omnämner en enda kvinna är ett annat kapitel - som han förhoppningsvis kommer skriva till nyutgåvan av denna omåttligt populära bok.
Astrid Pernille Hartman, musikskribent och styrelseledamot i KVAST (Kvinnlig anhopning av svenska tonsättare)
