Våldet föds ur debattklimatet
En stilla vädjan om besinning
Först en månads intensiv nyhetsrapportering och debatt kring övergreppen i Köln och på andra håll, där den ena opinionsbildaren efter den andra pekat ut utländska unga män som förövare. Sen går en högerextrem lynchmobb ut på gatorna och misshandlar folk som ser utländska ut. Ingen borde bli förvånad, allra minst som samma sak redan skett i Köln.
Ska vi förstå varför, räcker det inte att prata om den organiserade rasismen, ty denna samspelar alltid med det bredare samhällsklimatet. Om invandringsfrågan står högt på den mediala dagordningen, så ökar också rasistvåldet.
Och ju mer negativa åsikter samhällseliterna sprider, desto fler våldsdåd får vi. Dessa spontana insikter finns belagda av den holländske sociologen Ruud Koopmans som studerat det tidiga tyska 90-talets våld mot flyktingar (1996, 2004).
”Det tyska exemplet”, skriver Koopmans, ”visar att det inte främst är inflödet av migranter som sådant, utan de politiska eliternas problematisering av denna situation som är avgörande för extremhögerns mobilisering.”
Ett exempel: Åren 1987-1993 återvände 1,5 miljoner exiltyskar (aussiedler) från länderna i öst. De talade sällan tyska, men fick stora förmåner och blev automatiskt medborgare. Under samma period kom 1,7 miljoner asylsökande.
Exiltyskarna hanterades pragmatiskt, utan någon infekterad offentlig debatt. Ingen talade om ekonomiska migranter och fuskare. Men de asylsökande demoniserades hårt i flera år - och våldet mot dem exploderade.
Den offentliga debattens påverkan på våldsnivån handlar inte i första hand om att fördomar om utlänningar späs på, utan om att själva frågan - i det här fallet utländska unga mäns kriminalitet - är så ”het”.
Det betyder i nästa led att allt som kan kopplas till denna heta fråga kan få stort genomslag. Ett område för propaganda öppnas, som i värsta fall kan skapa en ond spiral: om angrepp på utlänningar skapar rubriker och reaktioner, är risken stor att de kommer att upprepas.
Minsta tillstymmelse till stöd eller förståelse från personer i maktposition - kändisar, politiker, debattörer - är ytterligare bensin på brasan, eftersom våldsverkarna då kan få för sig att de har stöd för sin sak.
Det positiva är att också det omvända verkar stämma: kraftfulla avståndstaganden minskar risken för ytterligare dåd.
Naturligtvis är det inte avsikten att hetsa fram våld hos vare sig nyhetsreportrar, tidningstyckare eller politiker, i alla fall inte utanför ytterhögerns propagandasajter. De avskyr och fruktar uppriktigt den här sortens gatuvåld.
Men man kommer inte ifrån, att de genom sina upprörda skriverier har pekat ut en måltavla som rasisthögern uppfattat att det är legitimt att angripa.
Jag ska inte nämna några namn eller publikationer. Det här är inte en anklagelseakt mot personer, utan en stilla vädjan om besinning till alla dem som är så snabba med att peka ut utlänningar som problem.
Vi borde väl ha lärt oss nu, att det är så här det fungerar: om eliterna blåser upp ett flyktingproblem, ett tiggarproblem eller ett, som det en gång hette, judeproblem kommer extremisterna att föreslå lösningar.
Från ”Lasermannen”, som trodde sig ha fått sanktion för sina mord från den tidens rasistparti, till höstens brandangrepp mot flyktingförläggningar, som gick hand i hand med det alltmer spridda talet om systemkollaps, gökungar, flyktingkris och en handfallen och världsfrånvänd politisk elit.
Nu är vi där igen.
Kör ut dem, skriver opinionsbildarna. Stäng gränserna, utvisa fler brottslingar. Sparka ner dem, svarar gatuextremisterna.
