Män verkar tycka om män väldigt mycket
Att ta ansvar för sina privilegier är lättare än att inte ha dem alls
Debatterna om kulturmän, metoo-män och andra hopplösa snubbar har rasat det senaste decenniet. Men vad vill männen själva i dag? Vad ingår i den moderna manligheten? Männen leder stora politiska rörelser, skriver böcker, tjänar pengar, poserar med fiskar på Tinder, sitter hemma och radikaliseras eller längtar efter att få barn. Aftonbladet Kultur ställer frågan: Går det att älska att vara man i dag?
För egen del trasslar jag alltid till det när det ska handla om antingen kvinnor eller män. Inte med vilje alltså. Men omklädningsrum, herr- eller damtoalett, visa legitimation, kryssa i ruta A eller B, allt sådant är svårt för sådana som mig.
Det blir fel i en massa olika system. Först vet jag inte vilken ruta jag ska kryssa i och sedan, när jag väl har valt något lite på måfå, får jag felmeddelanden om att personnumret inte matchar det kön jag valt. Jag är inte den som är den, jag fattar, vi behöver statistik och det är inte så lätt. Men trassligt blir det.
Skriv en text om att vara man, säger de, jamen jag är ingen man, säger jag. Jamen ändå, säger de. Trassel.
Men män är bra på många saker också. Det finns mycket vi andra kan lära oss! Prata med basröst. Våga borra i väggar
Men jag vet en del om att se ut som en man. Det är inte alls dumt! Man blir tagen på allvar. Man blir inte tafsad på. Folk håller tyst när man pratar. Det finns en hel drös privilegier som kommer alldeles gratis för den som går runt i världen och ser ut som en alldeles vanlig man i sina bästa år.
Dessutom är jag en person som ler ganska mycket. Vet ni hur mycket män ler när de pratar? Nästan ingenting. Det kunde de börja med tycker jag. Ser trevligt ut. Dessutom ger det bra utdelning. Det är ett tips alltså, för den som har ett maskulint utseende: Le ibland, så kommer folk tycka att du är jättetrevlig. Det finns ingen maskulin motsvarighet till uttrycket resting bitch-face, eftersom tio män av tio har ett resting bitch-face precis hela tiden.
Kvinnor som ler för lite däremot, de uppfattas som arga och elaka. Ler de för mycket är det ingen som tar dem på allvar. Män har allt att vinna. Det räcker med att du drar upp mungiporna bara lite litegrann när andra pratar – vips kommer alla tro att du är socialt kompetent. Kanske kan du till och med nicka lite ibland, när någon säger något klokt. Du kommer att göra succé.
Men män är bra på många saker också. Det finns mycket vi andra kan lära oss! Prata med basröst. Våga borra i väggar. Inte skämmas för sig.
Annars vet jag, uppriktigt sagt, inte så mycket om män. Jag är inte man, jag forskar inte om män, jag tänker – för att vara helt ärlig – inte särskilt mycket på män. Det är så många män som är tråkiga. De kan inte konversera, plockar inte av disken, skriver tråkigare böcker än andra. Och så blir de jätteledsna om någon talar om det för dem. Det är så mycket grejande med män. De ska tas om hand och klappas på.
Sedan finns det förstås bra män. Jag har ingenting emot män i sig, det finns både smarta och trevliga män, jag gillar jättemånga män. Jag är bara inte så engagerad i just deras manlighet.
Att män har privilegier gör inte att de glider på räkmackor allihop precis
Och jag tycker nog att det är okej att jag inte bryr mig så mycket om män, för det är ändå så många andra som bryr sig om dem. Män, framför allt. Män verkar tycka mycket om män. De pratar om män med andra män. Det kan de gärna få göra om de vill, inte mig emot. Jag tycker också om att nörda ner mig, bara i andra saker. Vem bättre än män på att nörda ner sig i män?
Härmed inte sagt att det är lätt att vara man. Man kan ha ångest och det finns en väldig massa mansnormer som det verkar vara ett rent helvete att leva upp till. Inte visa för mycket känslor, alltid vilja ligga, alltid ha kontroll, aldrig bryta ihop. Att män har privilegier gör inte att de glider på räkmackor allihop precis.
Kategorin ”man” säger nästan ingenting i sig själv, lika lite som kategorin ”kvinna”. Eller ”ickebinär”. Alla i en grupp har saker gemensamt, men det är så få saker som är gemensamma för alla. Det behövs fler parametrar för att kunna säga någonting av värde (det är det som akademiker brukar kalla en intersektionell analys). Mindre nogräknade debattörer brukar använda det där som argument ibland, när de vill plocka billiga poänger på grupper som – statistiskt sett – har det sämre än andra. Titta på den här miljardären, har inte hon ett lättare liv än den här flyktingpojken kanske! Ja, jo, klart att hon har.
Att en grupp har privilegier betyder inte att allt är bra för alla i gruppen. För det första för att individer inte är samma sak som grupper. För det andra för att, som en klok man i min närhet brukar säga, det inte är så lätt att leva. Det blir inte enkelt bara för att du har några försprång. Och ja, andra har andra försprång och en del individer har så många försprång att de har det lättare än de flesta, trots att de tillhör en annars förfördelad grupp.
Och så ha kvar en tanke i bakhuvudet: Att ta ansvar för sina privilegier är trots allt lättare än att inte ha dem alls
Den som vant sig vid privilegier har oftast inte tänkt så hemskt mycket på dem. När den plötsligt inser att de finns där, är det lätt att ramla ner i ett slags martyrskap. Tyngden nästan kväver en. En del reagerar med att slå bakut, slå ifrån sig, berätta om allt som gör deras liv komplicerade – som om svårigheter på ett ställe skulle göra att det inte finns några lättnader på ett annat. Andra låter skuld och skam växa sig så stora att de till slut bara koketterar. Jag lovar hundra spänn till den kvinna som inte någon gång himlat med ögonen åt en berusad man som berättat om och om och om igen hur ledsen han är att han tar upp allt talutrymme.
Det är svårt.
Det är inte meningen att raljera här, jag menar det verkligen. Det är svårt att ta ansvar för sina privilegier, till och med väldigt svårt. Att helhjärtat försöka förstå sig själv och sin egen position i en samhällelig makthierarki är både intellektuellt och känslomässigt påfrestande. Så vad göra? Försöka. Misslyckas. Försöka igen. Acceptera att försöken är en del av livet, och att det aldrig kommer att bli lätt. Och så ha kvar en tanke i bakhuvudet: Att ta ansvar för sina privilegier är trots allt lättare än att inte ha dem alls.
På ett personligt plan finns det – till skillnad från att le när folk pratar – ingenting att vinna på att ta ansvar för sina privilegier. Det kommer inte att göra ditt liv lättare, du kommer inte få gå på roligare fester, du kommer inte bli mer populär och ingen kommer att tacka dig. Du får göra det ändå. För att du tycker att det är viktigt. För att du inte vill vara ett svin. För att vara en människa och inte en liten lort, som folk brukar säga när de vill säga något med darr på rösten.
Men går det att älska att vara man i dag?
Tja, går det att älska att vara heterosexuell? Går det att älska att vara vit? Går det att älska att vara medelklass eller att ha en universitetsexamen eller att glida på räkmackor?
Allt går att älska. Minns ni inte de där gulliga märkena som muf:arna hade för några år sedan: ”Jag älskar att äga”? Ja tacka fan för att de älskar det. Det är lätt att älska sina privilegier, det är bara att leva på och låtsas som ingenting. Det är svårare att ta ansvar för dem.
Sam Holmqvist är doktor i litteraturvetenskap och undervisar i genusvetenskap vid Södertörns högskola
