Fidelio lever så länge det finns diktatur
Beethovens verk på Årsta Teater större än sitt format
I operornas värld vet man aldrig vilka verk som kommer att överleva sin tid, men så länge diktaturer finns och motståndet lever, lär Beethovens enda opera Fidelio spelas. Som opera är den en smula egen, här ryms både symfoniska element, talade partier och melodram. Och den är rikare på ensemblenummer än på arior. Men handlingen, om hur Leonore klär ut sig till Fidelio och nästlar sig in bland maktens hantlangare för att frita den fångne Florestan, är enkel, tydlig och osentimental.
Dan Turdéns regi gör den än tydligare, utan att skriva publiken på näsan. I militära kläder runt ett skrivbord gestaltas maktens metoder. Fångvaktaren Rocco (Anders Nyström) domderar över Jacquino (Jens Palmqvist), och när deras överordnade, fängelsechef Pizarro (Linus Flogell) gör entré, utför han den första av en rad sexuellt förnedrande handlingar mot sina underlydande.
Det är i denna sparsmakade och effektiva uppsättning Rocco och Pizarro som gör störst intryck, hur makten får kropp. Framför allt Anders Nyströms ångestladdade Rocco, fängslad i en grym hierarki, skapar en skiktad bild av diktaturens anatomi på individnivå. Natalie Hernborgs Leonore, som både sjunger och spelar väl, får inte den huvudroll som annars är vanligt. Och Daniel Ralphssons röstsäkra Florestan gestaltar med över-tygelse diktaturens nedersta skikt i det förnedrande eländet i cellen.
Vi får också en del komiska inskott, inte minst Elsa Ridderstedts Marzelline och hennes uppvaktande Jacquino blir vid några tillfällen ett slags narrar. Möjligen är komiken ett sätt att lura åskådaren att gilla det helvete de lever i, eller helt enkelt en överlevnadsstrategi i en värld styrd av Pizarro. Ambitionen att levandegöra rollfigurerna är god, i librettot är de inte mycket mer än funktioner av handlingen.
De fem musikerna räcker också gott, Anna Christenssons arrangemang är effektivt och de strykningar som har gjorts, framför allt ouvertyren och körscenerna ”(O Welche Lust” - Beethovens Fångarnas kör, hörs således inte), bidrar till en effektiv dramaturgi. Beethovens musik förlorar ju heller aldrig sin mäktighet, hur litet format den än framförs i. Samma sak kan sägas om uppsättningen; den är större än sitt format.
