Klassikerna är döda, men man HAR dom
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2015-07-13 | Publicerad 2015-07-10
Ulf Lundell är trött på försöken att bli kvitt gamla litterära hjältar
Jag ser i Aftonbladet av den 5 juli på Kultursidan att mitt namn än en gång förknippas med Jack Kerouacs roman På drift under rubriken Döda klassiker.
Det verkar vara en serie som ska gå över sommaren. Eftersom detta om Kerouac är nr 2.
Det märks att det är sommar, överallt, på tv, i radio, i tidningar.
Hur är det här tänkt egentligen?
Ska man döda döda klassiker en gång till? För gott? Klassiker är ju döda.
Man har dom, om man som jag håller mej med bibliotek, men läser dom? Kanske inte. Men man HAR dom.
Har jag läst På drift? Ja, kanske 30 sidor. Det var inte På drift som förlöste min prosa, det var Kerouacs betydligt tunnare och vildare lilla roman De underjordiska. Den har jag läst, flera gånger.
När jag var i Stockholm senast köpte jag på nedläggningshotade Hedengrens Ovidius Metamorfoser. Kommer jag att läsa den? Ett brottstycke här och där helt klart, men först och främst ska jag HA den.
Nr 1 i den här besynnerliga och rätt slappa serien var en tjej som skrev att hon för att nu hennes vänner älskade Joyces Odysseus så högt försökt sej på att bli lika älskande, misslyckats, sen börjat läsa den hela tre gånger. Måste ju vara något av rekord i uthållighet. Och kanske dumhet.
Har jag den präktiga ljusblå boken? Givetvis. Läst? Tja, några sidor än här än där, men jag HAR den.
Jag tycker om att ha klassikerna, döda eller inte. Har jag läst Röda rummet? Bara ett par sidor. Alldeles för pregnant och gammal prosa för mej, men den måste finnas i huset.
Kristian Lundberg hävdar med överlägsen bestämdhet att On the road läser man när man är 16 and that’s it. Med det vill han förstås säja att HAN läste den då, brådmogen som han var, och med den brådmognes överlägsna attityd ska alla andra som läste den senare nerklassas.
Det kallas kulturskriveri.
Tror jag var 22 när jag läste De underjordiska.
Jag vet inte hur gamla såna som Bob Dylan, Bono, Van Morrison, Springsteen, som alla hänvisat till Kerouac, var när dom läste den.
Man måste förstås ta sej tillbaka till USA efter andra världskriget. USA på 1950-talet.
Kan ju bli dött ändå, men det kan vara värt ett försök. Man kan få idéer.
Män, män, män suckar Lundberg. Ja, men alla tycks ha legat med alla så man tycks ha varit långt före sin tid.
Och en resa, flera resor. Och? Sitter Lundberg fast? Man reser, det är vad alla gör, fysiskt eller i sinnena.
Att försöka bli av med Joyce blir inte så lätt. Att försöka bli av med Kerouac inte heller så lätt. Det har ju gud bevars gjorts ihärdiga försök dom senaste låt säga tio åren. Och jag kan inte tänka mej något mer fantasilöst, tröttsamt PK än den processen.
Men så är det i dag. Slött och medlöpigt.
Det finns dom som kallar Kerouac för ett amerikanskt helgon. Jag kan förstå det, till viss del. Han letade efter Amerika. Jag vet inte om han hittade Amerika. Det gick åt helvete. Men det har det gjort för många sökare som gett sej ut på vägarna efter ... det egentliga.
Klassiker är döda. Varför ägna en sommarserie åt att döda dom en gång till?
Klassiker HAR man först och främst. Och nån gång då och då går man med fingret längs bokryggarna och flippar ut en av dom en tisdagseftermiddag, läser några rader, känner sig rik.
Ulf Lundell, musiker, författare, konstnär
