Don Giovanni på förförar- stråt runt Luleå
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-01-09
Jag har svårt att föreställa mig världen utan Mozarts Don Giovanni. Världen vore kanske inte sämre eller fattigare utan den, men den musikaliska halten är av sådan kraft att den färgar av sig på allt som har med begär, död och moral att göra. Kanske är det just denna omistlighet som Maria Fontoshs Donna Elvira gestaltar när hon i sista akten vokaliserar sin kluvenhet för förföraren vacklande omkring mitt i orkestern: hon kan inte leva med honom, heller inte utan.
Peter Mattei-festivalen har dragit igång i Luleå, med konserter, masterclass och opera till och med söndag. Huvudnumret är Don Giovanni, med Mattei i huvudrollen och som regissör av det halvkonsertanta framförandet.
Don G är här bluessångare i ett band på 1980-talet i Luleå. Pizzakartonger, ölfat och bergsprängare hör till rekvisitan. Scenlösningarna må emellanåt halta en smula, men det råder inget underskott på lust och vitalitet.
Med Lasse Zilliacus lokalanpassade översättning på skärm (Don Giovannis etttusentre erövringar skedde inte i Spanien, utan i Luleå, etc.) och Mattei själv klättrande på scenen hålls publikens uppmärksamhet. Musikaliskt har vi den mjuka och spänstiga klangen från Mahler Chamber Orchestra som ger gott stöd åt en överlag välsjungande ensemble; de har dessutom att brottas med den nybyggda konsertsalens något opålitliga akustik.
Mattei själv är ju som klippt och skuren för rollen, med sin fylliga röst och sceniska auktoritet förför och förstör han med samma självklara lätthet. Vapendragaren Leporello, här låtskrivare åt Don G, ger röst åt vekheten tack vare Gilles Cachemaille, och Elin Rombos Zerlina är precis så förtjusande välsjungande som rollen bara kan tänkas vara. Gudjon Oskársson sjöng såväl Masetto som Kommendören (här Direktören), en basröst med god och befallande svärta.
Höjdpunkten, om nu sådana ska utnämnas i detta fulländade verk, var Fontoshs fantastiska och förvirrade Elvira i orkestern. Hon, liksom vi alla, riskerar att drunkna i Mozarts musik. Och när Matteis Giovanni i slutet tvingas fly från scenen ut i publiken är det inte så konstigt att de kvarvarande och övergivna i den avslutande sextetten har väldiga problem med notställen. Utan Don Giovanni rubbas världen så som vi känner den.
Claes Wahlin
