Forskare: Tacka staten för din iPhone
Men riskkapitalisterna roffar åt sig vinsten
Den sociala ingenjörskonsten, välfärdskapitalismens överideologi, är numera avskriven. Tanken att staten ska skapa ordning i marknadens myller anses vara fåfäng, totalitär och ondskefull. Statens uppgift är i stället att lösgöra marknaden. Då blomstrar företagsamhet, risktagande och innovativt tänkande. Då får vi smarta telefoner, internet och avancerade läkemedel.
Men premissen för slutledningen är en myt, visar ekonomiprofessor Mariana Mazzucato i sin internationellt uppmärksammade bok The Entrepreneurial state. Det är staten, inte företagen, som står för det banbrytande. Utan djärva offentliga investeringar i forskning och utveckling hade det aldrig blivit mycket till smarta telefoner, internet och avancerade läkemedel.
Apple och andra teknikföretag är på många sätt uppfinningsrika, men privata kapital ligger sällan bakom de stora tekniska genombrotten. Riskkapitalisterna skyr riskerna i grundforskning och långsiktiga, kapitaltunga projekt. De skyndar till först efter 15–20 år, när ansträngningarna börjar ge resultat och vinstutsikter öppnar sig. De stora it-bolagen har växt upp ur decennier av statliga investeringar i forskning och utveckling. De fortlever genom att profitera på nya offentligt finansierade projekt.
Varje Ipod, Ipad och Iphone är packad med teknik utvecklad i statligt stöttade projekt. Från USA:s energidepartement och CIA kommer pekskärmen, från försvarsdepartementet och flottan GPS-systemet, och från Pentagons forskningsorgan mikroprocessorn, mikrohårddisken och den röststyrda personliga assistenten. Själva internet började som ett militärt projekt, och koderna för kommunikationerna på nätet utvecklades vid CERN, den europeiska kärnforskningsinstitutionen.
Men det som tidigare kunde kallas en symbios mellan det offentliga och det privata har blivit ett parasitärt förhållande, skriver Mariana Mazzucato. Riskerna socialiseras medan vinsterna samlas i privata kassor. Apple investerar inte ens 3 procent av sina intäkter i forskning och utveckling, och läkemedelskoncernerna gör sig av med egna forskare för att i stället köpa upp nya, lovande substanser utvecklade med statligt stöd vid något universitet.
Hon föreslår att staten ska karska upp sig, framhålla sin egen betydelse och kräva sin andel av vinsterna. Det är välmenande råd, men när de offentliga institutionerna är i händerna på profitörerna är risken stor att ingen lyssnar. Det är trångt i svängdörren mellan politik och affärsvärld numera.
