En avlägsen epok går i graven

Hur många författare har blivit president i modern tid? Att en humanist och intellektuell samtidigt haft en aktiv politisk karriär är något som mer hör 1800-talet än 1900-talet till. Jag erinrar mig den engelske, fyrfaldige premiärministern Gladstone, som skrev sju böcker och ett stort antal artiklar om Homeros. Han var en av dem som präglade synen på den grekiske skalden och dennes betydelse för det samtida samhället i det engelska 1800-talet.

Václav Havel kan ses som vår tids motsvarighet; få personer förkroppsligar vad man skulle kunna kalla det sena 1900-talets ideala europeiska historia så som Václav Havel.
 

Dramatiker, essäist, dissident, demokratiförkämpe, president och poet rörde han sig mellan sina olika verksamheter med en självklarhet som levde kvar långt längre i det forna östblocket än i väst. Född och uppväxt i en intellektuell miljö, ledde denna borgerliga bakgrund till svårigheter för Havel under kommunismen. Han lyckades så småningom fullgöra sin utbildning och började som scenarbetare på Teatern på Balustraden i Prag. 1963 kom hans första helaftonspjäs, den absurdistiska, byråkratikritiska Trädgårdsfesten, som blev en internationell succé.
 

Den följdes av ett tjugotal pjäser, till de mer uppmärksammade hör Memorandum (1965), i vilken en byråkratisk apparat påtvingas ett konstgjort språk vilket leder till socialt sammanbrott. Uppsättningen i New York 1968 grundlade hans rykte i USA, samma år som Prag-våren, vilken ledde till att Havels pjäser förbjöds och bara kunde spridas via samizdat, underjordiskt.
 

Han kritiserade gärna samhällets benägenhet att vilja rationalisera, något som i hans pjäser leder till moralisk kollaps, till exempel i enaktarna Audiens, Vernissage och Protest (1975), som för övrigt spelades tillsammans på Dramaten 1980. Audiens är också den i Sverige mest spelade, senast på Dalateatern i Falun. Hans dramatiska produktivitet avstannade mot slutet av 80-talet efter att hans politiska engagemang (Charta77) ledde till flera fängelsevistelser. 1989 blev Havel portalfiguren för demonstrationerna under sammetsrevolutionen och ledde till att han valdes till landets president. Hans sista pjäs, Odcházení (Lämnandet), skildrade hans erfarenheter av presidentskapet.
 

Med Havel går inte bara en demokratins förkämpe, humanist och intellektuell i graven, utan också en epok som redan börjar kännas lika avlägsen som 1800-talet.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.