Fem famnar djupt

CLAES WAHLIN ser sanningen på havets botten

Att vi förflyttas till folkhemmets 50-tal hörs redan i Orionteaterns högtalare när publiken försiktigt klättrar upp på de högt ovan scenen belägna gradängerna. Bing Crosby och The Andrew Sisters fångar 50-talets idylliska familjetrygghet på kornet, men strax avbryts de av flygplansbuller. På golvet, som nu är havets botten, vrider sig i ultrarapid den omkomna besättningen i den omskrivna DC 3:an.

Denna omtalade historia, som nyligen åter igen uppmärksammats i samband med planets snara bärgning, har Lars Rudolfsson iscensatt som ett stumt, koreograferat rekviem för mimare och dansare. Mot en ljudkuliss som svävar mellan havets dämpade ekon och själens gnisslande, följer en rad tablåer från tvåsamhetens lycka över den tillfälliga skilsmässa som blev till en livslång separation.

Som en orgelton, även i de oskuldsfulla momenten innan planet ger sig av på sin sista färd, ljuder saknaden. Medan hemmafruarna mimar och dansar ett slags tyst föraning om vad som komma skall, låter sig inte männen störas i sina förehavanden. Med hjälp av Kersti Vitalis kostymer skapar de tydliga könsrollerna en egenartad och suggestiv tidsatmosfär, som vore det på något sätt inbyggt i välfärdssamhället anno 1952 att kvinnorna skall hållas lyckligt ovetande om männens allvarliga verksamheter.

Rudolfsson har en märkvärdig förmåga att skapa enkelhet utan att bli banal. Om nu någon scen tas om en gång för mycket, så är det häpnadsväckande hur mycket som sägs i denna akt utan ord.

DC 3 är en vacker och poetisk påminnelse om rättsövergreppens konsekvenser, en föreställning som hittar sanningen på fem famnars djup, men denna gång utan att de mänskliga resterna förvandlas till pärlor och korall. Endast till lögn och svek.

Teater

Claes Wahlin