En knivskarp soprans anklagelseakt

Charles Manson som offer i nyskriven opera

Publicerad 2022-02-26

Alexandra Büchel i Kamraternas opera ”Nobody”, om Charles Manson, på Teater Giljotin.

Offer och gärningsman är en god sammanfattning av Charles Mansons liv. Ett liv som till största delen tillbringades i fängelse, där han hamnade efter att som sektledare dömts för mord och sammansvärjning. Sharon Tate, Roman Polanskis gravida fru, och de som råkade befinna sig i hennes hus vid tillfället, blev hans offer. Ett par böcker och flera filmer har använt Mansons liv, framför allt i egenskap av sektledare för den så kallade Mansonfamiljen, som material. Och nu har den svenska kompositören – och barytonsångaren – Martin Lissel skrivit en kammaropera, Nobody, som fått sin offentliga premiär av KamraternaTeater Giljotin.

Under flygeln hänger små blonda lyckotroll och när musiken inleds, förutom flygeln en violin och klarinett, kryper det också fram ett vuxet troll, Nobody, i Alexandra Büchels gestalt. Hon har samma spretande, blonda kalufs som de nakna trollen. Vuxen, men ännu ett barn, om än inte något lyckotroll.

Hon småsjunger och ritar teckningar i blodrött, ett hus, en smiley och en galge med hängsnara, som befann hon sig i barnkammaren. Men strax växer rösten, hennes sopran fyller obesvärat det svarta scenrummet. Knivskarp, samlad och välriktad blir det en musikalisk attack mot publiken. Büchels Nobody far kring mellan flygeln, madrassen i cellen och ett bord med bevismaterial. Hon ger sig även på trollen och vid ett par tillfällen de tre musikerna.

Den korta operan består av tre scener. Frågan om skuld, samhällets eller dess offer, följs av en vansinnesscen där diverse pådyvlade roller passerar revy, medan finalen är en förhörsscen med avslag på begäran om villkorlig frigivning.

Librettot består av Mansons egna ord, där frågor om skuld, tro och maskspel turneras. Manson må vara skyldig, men det är även samhället, enligt föreställningen. Argumentet har stöd i Mansons uppväxt, där han tidigt övergavs av sina föräldrar och hamnade i diverse fosterfamiljer och med tiden på en rad anstalter, för att sluta i fängelse efter de ökända morden, där han också dog 2017, 83 år gammal.

Musikaliskt är det hur som helst lödigt, Lissels musik är melodisk men kryddad med enstaka experimentella klangbilder. Invävt hörs här också fraser från såväl Händel, som Sjostakovitj och Ligeti. De båda senare kan nog betraktas som inspiratörer till Lissels eget tonspråk, ett tonspråk som också lovar gott.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.