Stolthet och förhud

Donia Saleh ser två pjäser på Prideveckan

Pjäsen ”Gud skapade människan och jag skapade kuken” spelas nu på Turteatern i Kärrtorp.
Pjäsen ”Gud skapade människan och jag skapade kuken” spelas nu på Turteatern i Kärrtorp.

2013 fick dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt frågan: ”Ska regeringen be de transpersoner som blev tvångssteriliserade om ursäkt?" I första vändan duckade han, i andra vändan sa han ”Nej, jag tar ansvar för att vi gör en förändring, och jag tycker inte att varje förändring sedan ska följas av en ursäkt för att det har sett annorlunda ut tidigare”.

Han syftade på att kravet på sterilisering av personer som ville ändra könstillhörighet togs bort samma år. Sedan Europadomstolen beslutat att tvångssteriliseringarna är ett brott mot mänskliga rättigheter, stod det klart att den svenska staten skulle betala skadestånd om 225 000 per person till dem som tvingats till sterilisering.


I pjäsen Cash is Queen, som inviger Stolt Scenkonsts program under Prideveckan på Turteatern i Kärrtorp, är cashen ett materiellt sätt för staten att be om ursäkt. Men hur mycket substans kan pengarna bära? Det är en av de frågor som pjäsen ställer.

Inne på den lilla scenen sitter två stora, mjuka, kuvert uppsatta på väggarna. Det ena från Rättsliga rådet och den andra från Justitiekanslern. Det är en klar antydan om att dramaturgin hänger på väntan på juridiska beslut. I pjäsen, skriven av Nino Mick och Xenia Klein, handlar besluten om ersättningen till de transpersoner som genomgick tvångssterilisering från 1972 till 2013.

Precis som transpersoner kan få nya rättigheter, så kan även motsatsen ske.

"Ooh baby love, my baby love, I need you, oh how I need you" spelas lite glatt från högtalarna, till den inledningsvis upplysta, festliga scenen. Stefan Skärlund spelar en transkvinna som sitter och längtar efter en baby, ett barn alltså. Men när belysningen släcks och det sterila vita ljuset slås på börjar ensemblen läsa upp de vittnesmål från transpersoner som tvångssteriliserats, som pjäsen baseras på.


De vittnar om kroppar som reduceras till köttsliga objekt och korrigeras efter statens transfobiska tycke. Ett vittne vaknar och frågar: vad tog ni bort? Och läkaren svarar: allt. Livmoder, äggstockar, äggledare, allt.

Pjäsen tar sig an både de juridiska striderna och de strider som pågår inom personerna. Ska man glädjas åt skadeståndet eller sörja det? Kommer det att splittra transkollektivet? Vad är pengarna värda i slutändan? Var det steriliseringen i sig som var det mest brutala, eller processen innan och efter, vårdens fördomar och förnedring, all väntan?

Scenerna är många och ofta korta, ibland rör de sig lite väl mycket på ytan och blir röriga. Pjäsen skulle tjäna på att gå djupare in i färre.

I en scen spelar Kasia Michnik och Stefan Skärlund två ministrar, som i ironisk och kitschig körsång brister ut i ursäkter för lagar som en gång fanns men senare upphävts. Till en början är det rolig satir. Men de uppradade förlåten ekar snabbt ihåliga.


Samma kväll ser jag Mille Bostedts pjäs Gud skapande människan och jag skapade kuken. Hen står för både text, regi och är den enda skådespelaren.

Den inleds med att ett par särade ben i en gynekologstol, som skakar i vad som till en början ser ut som en stereotyp orgasmscen. Så sker en transformation: Musiken bultar och upp stapplar en lång, utomjordisk docka, som yrvaket vinglar och dansar längs scenen i sin narkos.

Scenen gestaltar den första könskorrigerande operationen någonsin, av den brittiska transpionjären Michael Dillon, född 1915.

Bostedt skildrar både honom och de människor han mötte på vägen mot och efter operationen. Det här är en uppsättning fylld av självförtroende, där Bostedt tar sig an scenen på ett otroligt inbjudande vis. Tajmingen i scenerna är fantastisk, både vad gäller koreografin, monologen och den bultande musiken. Porträttet av Dillion är både snyggt och humoristiskt. Han blir inte bara en legend, utan också en självupptagen och smådryg typ med näsan i vädret.


Som bäst blir det när Dillon går i dialog med andra och inte minst sin egen kropp. När han ligger på operationssängen för att ta bort sina bröst, börjar bröstet plötsligt leva – bli ett eget väsen – och snyftar våldsamt. Dillon får panik, samtidigt som det icke-könsbundna väsendet Tintomara pratar med honom.

Ur ”Gud skapade människan och jag skapade kuken”.
Ur ”Gud skapade människan och jag skapade kuken”.

I en annan scen anklagar till och med Dillion Bostedt själv för att vara en svikare, en fejk, som valt att ha kvar sina ”feminina” delar. Dillion kaller hen transfob, men Bostedt kontrar med att det uttrycket inte ens fanns på hans tid. De absurda, nästan surrealistiska, scenerna tas hela tiden ner till verkliga konflikter och dialoger. Det är en ljuvlig pjäs.

Mindre än tio år efter att steriliseringstvånget hävdes frågar Xenia Klein i ett publiksamtal hur vi kommer att minnas denna historia. Samtidigt är vi ju mitt uppe i den, så det går ännu inte att svara på.

Historien kan alltid ta nya vändningar. Precis som transpersoner kan få nya rättigheter, så kan även motsatsen ske. Lagar är trots allt politiska beslut. Inte konstigt att en av karaktärerna i Cash is Queen kvider om sin oro inför SD:s politik. Om de växer och tar makten: vad är då tvåhundratjugofem lax värda att fira?

Publisert:

LÄS VIDARE

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.