Regeringens rapport om avlyssning hade kunnat vara satir
Den årliga rapporten om hur staten buggar oss har i vanlig ordning passerat utan nämnvärd uppmärksamhet.
Vilket är synd, då den innehåller siffror och statistik av lika behaglig natur som en kall isbit som rinner nerför ryggraden.
Ta bara avsnittet om avlyssning i regeringens drygt 50-sidiga rapport med den måttligt klickvänliga rubriken ”Redovisning av användning av hemliga tvångsmedel under 2021”.
3 926 tillstånd meddelades. Och 28 gånger gjorde domstol tumme ner för åklagares begäran om att få använda detta verktyg mot en brottsmisstänkt.
Ett annat sätt att uttrycka saken är att avslag meddelades i 7,1 promille av fallen.
En siffra som inte hade varit mycket att oja över om ämnet för denna kolumn var alkoholhalten i Keith Richards blod under 1970-talet.
Men nu är det allas vår rättssäkerhet jag talar om.
Justitieministrar av såväl blå och röd kulör brukar försöka lugna dem som bekymrar sig över statens hela tiden ökade möjligheter till intrång i våra privatliv med att domstolar minsann övervakar att denna kraftfulla befogenhet inte missbrukas.
Rättssäkerhet råder! Det finns kontrollmekanismer! Den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta!
Vad är då anledningen till att åklagare får sin vilja igenom i över 99 procent av fallen?
Jag finner två tänkbara förklaringar.
Antingen vet de exakt var gränsen går och hur pass grov brottsligheten måste vara för att få tillstånd.
Eller så finns det ett mått av slentrian i bedömningarna från rådmän med högar av ärenden på sina skrivbord som deras chefer missnöjt muttrande noterar bara växer och växer och växer.
Den som ögnar denna text med den kritiska blick som all journalistik bör konsumeras med, misstänker möjligen att jag har valt ut den mest extrema siffran i hela rapporten för att driva en tes.
Så ligger det emellertid inte till. Antalet avslag rörande hemlig kameraövervakning, rumsavlyssning, dataavläsning och övervakning av elektronisk utrustning är så låga att promille är en rimligare måttenhet än procent.
Jag kan inte alldeles frigöra mig från misstanken att en domare skulle ge tumme upp i sömnen om en åklagare plötsligt invaderade hens nattliga dröm.
Nu är naturligtvis inte integritet den enda aspekten i sammanhanget.
Full frihet råder inte för oss människor och en avvägning mellan vår rätt att bli lämnade i fred måste balanseras med statens legitima behov av att bekämpa brott.
Exempel på elände som har lösts medelst hemliga tvångsmedel saknas inte i rapporten. Bordeller har sprängts, narkotikahärvor rullats upp och ett kräk som lurade äldre på pengar burades in.
Men det finns skäl att ställa en och annan fråga.
Som exempelvis om all denna buggning verkligen är fullt så nödvändig i kampen mot kriminaliteten som det påstås i tid och otid.
Den misstänksamt lagde skulle ju kunna få för sig att allt detta idisslande kan bero på att politiker behöver visa handlingskraft och att det för polisen är bekvämt att skylla tillkortakommanden på att verktyg saknas.
Rapporten visar att ungefär 20-30 procent av besluten i slutändan bidrar till att åtal väcks.
Om det är mycket eller lite går givetvis att diskutera. Men någon diskussion pågår inte ens.
FRA-debatten är i vår tid inget annat än ett exotiskt minne från en konstig epok då den personliga integriteten ännu ansågs betyda någonting.
Mer avlyssning är för övrigt på gång, lovar Justitiedepartementet i rapportens avslutande del.
I oktober 2020 beslutade regeringen om utredning om ännu fler hemlig tvångsmedel. För säkerhets skull dök det snart ett tilläggsdirektiv om ännu mer buggning.
Och inte nog med det. En utredning om preventiva tvångsmedel, vilket översatt från politisk nysvenska betyder avlyssning av människor som inte ens är misstänkta för brott, har tillsatts.
En utredning som inte mindre än två gånger har försetts med nya direktiv. Utvidga lagen! Spåna fram fler hemliga tvångsmedel!
Det är som att läsa manuset till en sketch i något satirprogram på TV.