Historierna finns – på andra sidan rampljuset

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag grät inte när Marie Picasso vann Idol.

Jag tänkte på Buzz Aldrin.

Han som inte klev ut i mångruset den där sena svenska sommarkvällen 1969 och sa:

– Ett litet steg för en människa, men ett stort steg för mänskligheten.

Han som promenerade på månen nitton minuter senare.

Han som skilde sig från frun, söp ned sig och gick i terapi.

Jag tänkte på Daniel Karlsson.

Favoriten som föll.

Och i mitt huvud kunde jag se bilden framför mig, scenen som är så skoningslös och vacker på samma gång, som lika gärna kunde vara hämtad från en pjäs, en film, en bok:

Måndagen efter fredagen. Någonstans utanför Stockholm. Daniel är besviken. Han har åkt ur Idol, just före finalen.

Nu börjar vardagen. Och i kontraktet står att han måste åka med en glassbil och skriva autografer. Han vill inte. Det är kallt och redan mörkt. Nästan ingen vill ha en autograf.

En liten pojke cyklar flera varv runt honom. Dröjer sig kvar, tittar. Några tonåringar ropar ironiskt:

– Wow! Är du en idol?

Efter en stund sätter sig Daniel i bilen igen.

Jag tänkte på Idol-vinnaren Markus Fagervall, han som ett år efter segern fått kicken från sitt skivbolag.

Jag tänkte på Kalle Corneliusson.

Landslagsbacken som efter skador och några mindre lyckade säsonger plötsligt är klubblös. I senaste numret av det glimrande fotbollsmagasinet Offside berättar han om livet som arbetslöst fotbollsproffs. Om hur han satt in en platsannons på fotbollförbundets hemsida. Om de ensamma träningarna. Om drömmarna han såg försvinna.

Det gör ont att läsa.

Men jag tänkte aldrig på Picassos lycka, jag berördes aldrig av hennes tårar.

Den mest intressanta historien om Marie Picasso slutar inte med glädjetårar i Globen. Den börjar där. Och den kommer inte att kunna skrivas förrän om två år.

När hon är där. På andra sidan rampljuset.

Föreställ dig en firmafest i Sunne. Picasso sjunger en svensk och en engelsk variant av vinnarlåten. Ett avslutande schlagermedley.

Tvåhundra packade konferensdeltagare jublar. Ingen har lyssnat. Och flera av dem har redan börjat tafsa på varandra under spritborden.

I väntan på den historien nöjer jag mig med Daniel och glassbilen.

Den andra människan på månen är alltid mer intressant än den första.