Min olyckliga teori
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-09-10
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Vad man håller på.
Sommarens sista dag, en lördag, går jag på trettioårsfest. Nya skoskavsskor och grå skjorta, present under armen. Smakfullt försenad.
Presenten är precis lagom utstuderat metrosexuell. Ett presentkort till en välrenommerad skönhetssalong. Brynplockning och fransfärgning. Och en engångskamera som ska föreviga besöket.
Man har väl varit med förr.
Jag överrumplas i hallen. Det är kramar och va-kulattdukundekomma och bålfinnsiköket. Men inga paket öppnas. Ingen jämför och ingen dömer.
Jag blir stående i hallen. Och det är nu jag kommer att tänka på Jonny.
Han var något år äldre, hade väl gått om, men det var inget man pratade om. Jonny bodde i ett av de mintfärgade höghusen och hade en morsa som rökte inomhus.
Det hände att vi besökte samma födelsedagskalas, Jonny och jag. Alltid samma sak. Fiskdamm och hamburgare. Jonny som kom med den billigaste presenten. Andreas som kom med den dyraste.
Jag minns i synnerhet ett kalas. Andreas hade precis gett bort en svindyr hockeyklubba när Jonny sträckte fram sitt lilla paket. Det innehöll en gulrandig blyertspenna.
Jag minns tystnaden.
Och jag minns de tor-ra föräldrastruparna som harklade sig och sa att nu är det kanske dags för tårta.
Redan då kom jag fram till en alldeles avgrundsdjupt olycklig teori, som bygger på det allra sämsta ur både socialismen och kapitalismen:
Du är vad du ger.
Tretton år senare står jag i en hall och svettas. Jag försöker bli kvitt tanken på att alla tittar. Eller att ingen tittar. Det är fåfängans skuggsida. Viljan att bli sedd. Rädslan för att bli avslöjad.
Jag är ingen basist. Det är min stora svaghet. Ronnie med ”ie”, liksom.
Mitt liv är ett soloprojekt och varje konsert ska belönas med fem plus.
För oss narcissister spelar det ingen roll om vi så bara ska gå och skita, inget annat än fem plus är gott nog, fem dånande jävla toarullar i betyg, komplett med diplomutdelning och orkester utanför toan.
Men nu är det som sagt lördag och trettioårsfest och röd bål med obligatorisk stjärnfrukt i.
Jag står där i hallen och ser mitt glansiga presentpapper drunkna i högen av Duka-skålar, vinflaskor och skräckslaget ironiska gratulationskort.
Det är sommarens sista dag, en lördag. Jag är lite bättre än Jonny, lite sämre än Andreas.
Två plus, som livet självt.