Vi är inte nöjda förrän Britney bärs ut på bår

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi hann knappt in i den dammiga logen förrän Britt Ekland pekade mot fotografens kamera och sa:

– Ingen flash!

En gång hade Britt varit världens vackraste kvinna. Kameran hade älskat henne. Och vacker var hon fortfarande. Men hon var skeptisk till kameran.

– Förr ville pressen göra oss stjärnor vackrare, sa hon. Nu vill dom hellre göra oss så fula som möjligt.

Jag tänker på de orden när jag tittar på bilderna av Britney Spears, de där hon förs ut på bår, fastspänd och förtvivlad. Det är hjärtskärande bilder. Men som cyniskt nog också mättar ett behov.

I vår egen kändisbilaga Klick! finns en återkommande sektion med rubriken ”De är som vi”.

Där visas bilder av kändisar som gör vardagliga saker. Desperatsvullar bagels, går ut med hunden, kliar sig i arslet. Trenden är stark över hela västvärlden. De mest eftertraktade paparazzibilderna föreställer kändisar som har mensfläckar på joggingbrallorna, gropar i låren och finnar i pannan.

Bilder som får oss att känna: ja, de är faktiskt som vi.

De också.

Fastän det mest överraskande nog egentligen borde vara att vi alla blir så överraskade.

Som om vi slutat tänka själva och låtit årtionden av silikonbröst, putsade hakor och retuscherade omslag förhäxa oss – och det enda motgift vi kan finna är sanningen.

Den intill huden avklädda sanningen. Sammanbrotten. Groparna i låren. En Britney Spears på väg till psyket.

Men så började hennes karriär också som en sextonårig lögn med kyskhetsbälte. En lögn vi tålmodigt väntade på att få spränga. Det är nämligen tidernas mest tillförlitliga mediedramaturgi.

En lögn kräver alltid sin sanning, tids nog.

Men ironiskt nog behandlas kändisarna sällan som människor. Trots ständiga påminnelser om att de faktiskt är som vi.

Vår längtan efter att syna sprickorna i kristallen är för stark. Rispor räcker inte. Sprickor kan alltid göras större, utvidgas. Ingen kommer att vara nöjd förrän Britney Spears bärs ut på en bår med för evigt stängda ögon och slocknad puls.

Först då kommer vi att sänka tonläget, byta några finstämda ord om detta outhärdliga livsöde och vem som möjligtvis kan tänkas bära ansvaret.

Först då kommer vi att förstå att även Britney Spears är som vi.

Möjligen med tillägget att den där ”Hit me baby one more time” kanske rentav var en smula underskattad.