Musiken förklarar bättre än vad vi någonsin kan

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Allt börjar med 2 233 alternativ.

I andra kapitlet av den tidvis geniala boken ”Killing yourself to live” står Chuck Klosterman framför sin enorma cd-samling. Han ska resa med bil tvärs över USA och bestämmer sig till slut för att endast lasta de allra mest livsnödvändiga plattorna i baksätet på sin silvriga Ford Taurus.

Sex hundra stycken.

Jag drömde aldrig om att bli rockmusiker.

Jag ville, som Klosterman konstaterar, bli en person som recenserar min egen post.

Sjutton år gammal stod jag utanför Cirkus, som Falköpings Tidnings egenhändigt utsände med en av handsvett stelnad Strokes-biljett i näven, och kom på mig själv med att snegla efter recensenten Per Bjurman snarare än sångaren Julian Casablancas.

Sex år senare åker jag hem till en vän som sitter ensam i vardagsrummet med spräckta högtalare och brustet hjärta, flickvännen har stuckit och lådorna i hallen är utrensade, och han säger lyssna, lyssna för helvete, den här låten säger precis allting och vi lyssnar och vi vet båda att det vore så mycket mer självklart att bara prata om det men ingen av oss vet hur man gör.

Vi är män.

Vi har via både arv och miljö förstått att kommunikation inte riktigt ligger för oss.

Vi biter ihop.

Och att se sitt liv genom bakelitbågat populärkulturella glasögon är den stympade känslomänniskans enda rimliga vägval.

Rockjournalistiken är outsiderns mest glimrande position, med textrader och basgångar som de vackraste av sköldar.

Avdragsgillt, dessutom.

Sedan hände någonting. Jag tröttnade, började skriva om annat. Och med ett fåtal undantag – som Markus Larsson och Fredrik Strage – har musikjournalistiken kommit att bli en låtsasintellektuell tävling i rätt och fel.

Minst utrymme i tarmen vinner.

Inte förrän Klosterman på sidan 236 jämför sina flickvänner med medlemmarna i Kiss – när han skriver att flickan som han förlorade sin oskuld till är mest lik trummisen Peter Criss ”bara för att det känns som om hon förtjänar att klassificeras som originalmedlem” – minns jag varför jag ägnade flera år åt att recensera min egen post.

Jag minns varför jag gav Ed Harcourts debutplatta en femma i betyg. Jag minns orden. Och jag minns hon som texten egentligen handlade om, även om jag kanske inte riktigt minns vad jag såg i henne.

De allra vackraste orden om popmusik, de handlar fortfarande om dig och mig.