I skarven mellan vinylen och Itunes

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Runt, runt ett pingisbord i min kusins källare. Smögen, tidigt nittiotal. Min 9-åriga självsäkerhet var en sommarkatt med vass forehand. Loranga och rundpingis. På radion arrangerades en tävling om vem som kunde ringa in och leverera den mest uppseendeväckande svordomen. Jag föreslog ”drasutkuk” men kvinnan i telefonslussen vägrade att släppa igenom mig trots att hon skrattade artigt.

Men mest av allt, Culture beats ”Mr Vain” på en bärbar cd-spelare av svart plast. Det var min första cd-skiva.

Fjorton år senare skyndar jag, försenad och nyvaken, genom Globens shoppinggalleria.

Det har jag gjort varje dag i snart fem år.

Lika många gånger har jag nickat in mot Stefan i skivaffären. Förut brukade jag också svänga in där efter jobbet, bläddra lite bland skivorna, kanske handla. Sedan hände något. Vi hejade fortfarande om morgnarna, Stefan i skivaffären och jag, men det var inte utan en ilning av dåligt samvete. Jag noterade också att det inte såg ut att vara lika mycket kunder. Och jag var naturligtvis en i raden av orsakerna till problemen.

Timbalands senaste blev den sista cd-skivan jag köpte.

Och när till och med jag, världens yngsta gubbe i för stora manchesterbyxor, teknikfientlig och bakåtsträvande, började handla musik på nätet, då kunde ingen hoppas längre.

Bortom den imbecilla piratdebatten – som faktiskt handlar om huruvida man får stjäla från andra människor eller ej – skymtar därmed upprinnelsen till min generations första rättmätiga nostalgitripp.

En dag kommer ordet ”cd-skiva” att smaka av en hel tid.

Om tio år kommer vi att berätta för våra barn om soliga sommardagar bakom neddragna gardiner i Smögen, om rundpingis och om en besynnerlig liten plastbit som gav oss eurotechno av varierad kvalitet.

Om vår uppväxt, den i skarven mellan vinylen och Itunes.

Och våra barn kommer att titta på oss som idioter, lådvinspinsamma och mossiga, medan all nostalgisk fradga löddrar sig i mungiporna.

Jag inser här och nu, i en morgontom och bortglömd shoppinggalleria, att vi står mitt i en nostalgitripps födelse.

För i dag står inte Stefan där och nickar under sin lugg. Han har tvingats stänga. Lokalen är mörk och igenbommad.

På skivaffärens dörr läser jag en hälsning, skriven i svart tusch:

”Tack för tiden som varit.”