I dag skulle Karl-Oskar åka raka vägen till Kina

Max von Sydow som Karl-Oskar i ”Utvandrarna” (1971).

KÖPENHAMN. Från det krigsdrabbade Libyen har de senaste sex månaderna 1,2 miljoner människor flytt. Av dessa har 20 000 landat i Europa.

Big deal.

Med invandring ligger det så fiffigt till – tack vare den berömda osynliga handen – att flödet reglerar sig självt.

När det, som nu, är dåliga tider i Europa går invandrarströmmarna inte primärt hit. Folk i Afghanistan, som gjort sig redo för att lyfta tror plötsligt att ingen bättre framtid väntar i Tyskland. Pojkar i Niger, som är ­beredda att vandra till fots genom Sahara, har på märkligt vis nåtts av nyheten, att om de når Spanien, får de inte jobb ens som fruktplockare. I Syrien sprider ingen längre uppfattningen, att Södertäljes gator är lagda i guld.

Till Danmark vill ingen alls. Den lilla invandring som fanns har på ett år sjunkit med 17 procent.

I Köpenhamn, mitt i den danska valspurten, noterar jag, att rösterna på Pia Kjærsgaard, som haft främlingsfientlighet som business idé och röstmagnet, blir färre. Hon får ingen vågmästarroll vare sig nästa regering är socialdemokratisk eller borgerlig.

Bilden är den samma över hela Europa: människor från främmande länder vill inte till vår sjunkande kontinent.

Amerikas ekonomiska kris gör sig också gällande. Världens mest perforerade gräns, den mellan Mexiko och Förenta staterna, behöver inte täppas. 13 miljoner illegala centralamerikaner är redan inne. Men de blir inte fler. De stannar hemma, när jänkarna inte har många jobb att erbjuda.

Har luften gått ur invandrarna? Vill dom ingenstans?

Jo, jo. Den osynliga handen (begreppet myntat av Adam Smith, den skotske filosof som kallas nationalekonomins fader) leder dem på nya vägar. Dels hem igen, när tiderna blivit bättre där. The Polish Plumber är åter i sitt Warszawa.

Men framförallt ger sig utvandrare av till platser, där Möjligheterna finns och en Framtid kan skapas.

En dagens Karl-Oskar ger sig av till en tidigare sluten värld, till Kina. I Shanghai lever nu fler än 140 000 utlänningar. På liknande vis har 100 000 unga människor från Mellanöstern, den indiska subkontinenten, Afrika och ­Europa slagit sig ner i Guang-zhou. Till Ryssland (!) ökade ­senaste året inflyttningen med 11 procent. I Sydkorea är bilden densamma. Av dessa invandrare når många inte upp till samhällsdebattens hokus-pokus-termer, integration och assimilering. De bara arbetar, tjänar pengar och blir lyckliga. Mångkulturen berikar landet.

De nya invandrarländerna vet vilka värden invandringen ger. En Seoultidning noterade: År 2010 var 13 nobelpristagare från Amerika. De var alla invandrare. En svensk opinionsbildare, akademikern Gunnar Wetterberg har sagt, att insikten sprids, att utan folkvandring ingen utveckling. I en studie från Timbro, ”Far och flyg” spikade författarna fast att fri rörlighet i tid och rum är en förutsättning för frihet, demokrati, mångfald, äganderätt och marknadsekonomi.

För Europa med dess åldrande befolkning är bristen på invandring en oroande utveckling.

Länder som Sverige, Tyskland, Holland behöver fler händer och hjärnor för framtiden. Invandrare behövs både i vården och på forskningsposter (redan är var fjärde läkare i Norden en invandrare).

Här i Danmark har debatten om invandring – råheten i tonen och de nya gränskontrollerna – skadat landets internationella rykte. Det är inte längre rumsrent och därför har utländska investeringar minskat och antalet ­sommarturister gått ner med 25 procent.

Positivt dock är att den tynande invandringen tar ifrån Europas politiska liv dess gnagande, sura favoritämne: invandringsproblematiken. Utan invandring får främlingsfientlighen inget syre.

Stackars Pia Kjaersgaard. Hon och hennes svenska åsiktsbröder, Sverigedemokraterna, Jörg Haiders arvtagare i Österrike, Marine Le Pens Front National i Frankrike och nymornade sannfinländare kippar efter andan.

Bra. Ändå vill jag för Europas bästa se invandrarströmmarna åter ta fart.

Följ ämnen i artikeln