Varför lämnar de inte det sjunkande skeppet Saab?
TROLLHÄTTAN. Jag bilade upp till den här stadens norra delar. Jag var – som vi alla är – nyfiken på Saab. Hur ser där ut i verkligheten?
Vilken syn! Den är överväldigande. Saab är en stad i sig själv med nya, stora, breda, höga, blänkande fräscha byggnader. Vägvisare pekar mot utvecklingsavdelning och företagsgym. Saab är drömmen om den perfekta fabriken.
Det är en plats där man kunnat göra allt – utom att tillverka en bil som någon velat köpa.
I händerna på klåpare och svindlare går Saab obönhörligt mot nerläggning. Saab blir – näst regalskeppet Vasa och Krügerkraschen – det största fiaskot i svensk företagshistoria.
Sommaren 2009 intervjuade jag Pehr G Gyllenhammar och han hade redan då en skoningslös syn på räddningsaktionerna för Saab:
”Man kan inte behålla bilmärken på känslomässiga grunder.”
Gyllenhammar fann, att regeringens sätt att hantera Saab var det riktiga. ”Saab är inte värt att räddas kvar.”
Jag insköt: ”Men General Motors tog ifrån Saab dess personlighet. Kan Saab med nya ägare återfå den?” (Viktor Muller i den randiga kostymen hade ännu inte gjort entré).
”Frågan är ointressant”, svarade Gyllenhammar. ”Saab har funnits i 60 år. Av de åren har Saab gett vinst två år. Går det inte så går det inte. Beslut ska inte baseras på sentimentalitet.”
Allt är sagt. Ingenting nytt.
Jo förresten, en detalj. Varför i helskotta klamrar sig alla Saabanställda kvar vid sin taskiga arbetsplats?
Det kan varken vara arbetsglädje eller yrkesstolthet – och absolut inte trygghet – när de alla vet att KK står för dörren och att de blir blåsta på sista lönen. Penningbristen hos Saab gör att Muller haft svårt att skicka 4 miljoner till sig själv i Karibien och 40 millar till sin vänkrets i Amsterdam.
Varför drar inte de anställda? För självkänslan måste det vara bättre att ta kvällsskiftet på ett 7-Eleven i Surte än att gå in genom Saabs fabriksgrind.
De kan inte inbilla sig att företaget besitter unik talang eller kunskap i biltillverkning. Bara chauvinistiska eller korrupta bilreportrar orkar upprätthålla den myten. Bandet står still. Bildelar saknas därför att Muller inte betalar räkningarna. Riktiga biltillverkare som GM, Toyota och VW (ofta i lokaler som bara är hälften så fina som Trollhättans) siktar på 10 miljoner bilar var. De senaste åren har Saabs produktion legat under 100 000 bilar. 2010, när Victor Muller av tidningen av Automotive News Europe utnämndes till Årets
entreprenör, sålde Saab i Sverige 8 700 bilar.
Och det unika och nyskapande? Världens mest inflytelserika motorreporter, Jeremy Clarkson med teveprogrammet Top Gear, beskriver den senaste modellen som ”en Vauxhall Vectra i älgkostym”.
Men mantrat från Saabs 3 500 anställda lyder: ”Vi har hoppet kvar.” Chefen för arbetsmarknadsenheten i Trollhättans stadshus, Karl-Gustav Elf, sa till mig: ”Ja, de hoppas att produktionen går igång igen – och de är solidariska med sin företagsledning.”
Det är som att de knäpper händerna och sjunger ”We shall overcome”. Men är det inte bra att vara optimist?
Nja. Jag prövar tanken på svälten på Afrikas horn. När kvinnor märker att torkan inte ger sig, det blir inte bättre, tar de barnen på ryggen och söker sig bort – i hopp om att finna mat och ett bättre liv.
Jag tänker också på Grekland. Situationen för landet är som för Saab. Det är kört. Därför har redan 80 000 greker brutit upp och gett sig av till Australien, Amerika och London; i London är det inte billiga hyror och laid-back livsstil som väntar.
På Afrikas horn och i Grekland ser vi överlevnadsinstinkt och självbevarelsedrift. Det var av samma skäl – plus längtan efter frihet – som Karl-Oskar och Kristina bröt upp från Duvemåla. Det är inte lätt att bryta upp och det är inte lätt att stanna kvar. I Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” säger en småländsk mor: ”Att följa sina barn till stationen, när de far till Amerika, är som att följa dem till graven.”
I den noteringen finns kanske svaret till varför Saabarbetarna stannar i Trollhättan och låter sig duperas av Mannen i den Randiga Kostymen.