Revolutionen som reades ut – på Ica
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-09-24
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Folk brukar undra vart revolutionen tog vägen. Nu, en sen kväll här på redaktionen, lyckas jag lokalisera den i tidningens bildarkiv.
Bilden föreställer proggbandet Nationalteatern, året är 1981. Bistra uppsyner och händer mot hakor, hamnarbetarmössor. Tänkare hela högen. Man riktigt känner doften av revolution och rödvinsvåta armbågar.
Längst fram sitter en man som ser ut att ha Christer Pettersson som mustaschförebild. Han spelar flöjt och sjunger. Han heter Hans Mosesson.
Av minen att döma har ingen just varit framme hos Hans och sagt: ”Hörru, Hasse! Om tjugosex år ska ditt ansikte vara en hudfärgad ursäkt för att det är extrapris på blandfärs nästa vecka. Och vet du, Hasse? Om tjugosex år ska du bli utsparkad ur SVT:s ’På spåret’ för att blott din uppenbarelse anses vara otillbörligt gynnande av matkedjan Ica”.
Hans Mosesson var förra veckans mest tacksamma hånleende. Revolutionären som sålde sig till kapitalet. Drömmaren som vaknade upp med ett stort fett ”Ica” tatuerat i pannan.
Som folk har flinat.
Ty det finns ingenting, förutom illa tecknade rondellhundar, som folk uppskattar så mycket som att peka finger åt en före detta drömmare. Själv blir jag mest nyfiken. Fantiserar ihop förklaringar. Inbillar mig att historien om Hans Mosesson är historien om revolutionen, historien om alla före detta drömmare.
Jag föreställer mig.
Efter alla drastiska ord och gester, revolutionsromantik och händer mot hakor, så kommer plötsligt åren och verkligheten. Livet är kanske ingen fest längre, men det duger, ombyggd villa och vab-dagar, karriären som haltar. Så ringer det en dag, en gammal bekant. Hon har en roll till dig, du är helt perfekt. ”En roll?”
”Ja, en reklamfilm för Ica”, säger hon.
”En vad?” säger du.
Och några år senare sitter du där, rebellen som blev Ica-Stig med hela svenska folket, ett ansikte kidnappat av kapitalet. Och det känns... rätt okej. Livet är kanske fortfarande ingen fest, men räkningarna är betalda och karriären rullar, och i somras var det ett helt studentflak som ropade ditt namn och ... Jag inbillar mig att det är historien om Hans Mosesson, historien om revolutionen.
Misslyckandet gör inte drömmen mindre värd, inte uppsåtet mindre uppriktigt. Men dessvärre inte heller verkligheten mindre verklig.
Själv drar jag igång Kents nya, lutar mig tillbaka, blundar.
Drömmer vidare.