Avlatsbrevet har ett ädelt syfte
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-10-08
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Låt oss klia varandra på ryggen.
Ja, bara lite.
Vi är ju trots allt godare än någonsin tidigare. Har du inte hört? Vi skänker pengar som aldrig förr. Klär oss i färgglada tröjor för att visa vårt stöd för munkarna som slaktas i Burma. Ja, till och med företagen skänker pengar; socialt ansvar adderar ju värden till varumärket.
Är det inte fantastiskt?
”Nu är godheten trendig.” Det läser jag i tidningen.
”Idol”-humanisten Daniel Breitholtz har rynkat pannan ordentligt i artikeln:
– Alla räddar världen på sitt sätt, säger han till Aftonbladet och berättar om de fem timmar i månaden han ägnar åt volontärarbete.
Några dagar tidigare hade Breitholtz och de återstående fyra ”Idol”-humanisterna poserat med var sin röd tröja i den här tidningen. För Burmas skull. Inte alls för att ”Idol” skulle få fler tittare. Nej, man måste ju visa munkarna sitt stöd. Inte för att man vet var Burma ligger, eller för att man hänger med i nyhetsutvecklingen, men vad fan, man vill ju dra sitt strå till stacken.
Mona Sahlin poserade också i röd tröja. Inte alls för att hon är oppositionsledare och antagligen skulle demonstrera för att landets alla blinda hönor skulle få gratis synundersökning om hon bara fick en tvåspaltig bild och några pratminus. Nej, för Burmas skull. Munkarna som lider. Precis som företagen som skänker pengar till svältande barn. Inte alls för att addera värden till sitt varumärke.
Det är den nya godhetens ansikte.
Självgodheten.
Vi skänker en skrynklig hundring till Stadsmissionen – men byter tunnelbanevagn när en uteliggare med smutsiga naglar slår sig ned bredvid oss.
Vi ramar in ett foto av fadderbarnet, vaskar upp en gammal röd tröja i handfatet och fortsätter att titta på bandade avsnitt av ”Bonde söker fru” i stället för att uppdatera oss om läget.
Vi köper oss fria.
Som ett slags 2000-talets avlatsbrev, om än med ett ädlare syfte.
Vi har kort sagt blivit så jävla onda att godheten har blivit en trend.
Det handlar inte om munkarna i Burma, inte om uteliggarna, inte ens om alla skabbsmittade rävar som är i desperat behov av gratis mjällschampo.
Det handlar om goodwill. positionering och varumärkesbyggande. Det handlar om dig och mig, och hur vi ska orka leva med oss själva.
Inget fel i det. Pengar är pengar, oavsett uppsåt. Men sluta låtsas. Om inte annat för Burmas skull.