Ett ögonblick som ingen kan förstå

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vinterns andra snöfall, en alldeles för tidig morgon i november.

I Göteborg, dessutom.

Vi har suttit tysta, taxi-chauffören och jag. Men strax innan vi rullar upp vid centralstationen vänder han sig om och sticker till mig en liten papperslapp. På baksidan har han skrivit sitt mobilnummer med runda, vänliga siffror.

– Ring när du vill, dygnet runt.

Jag vaknar till.

Som när man ser en snubbe på stan med tatueringar i ansiktet. Man får ett livsöde kastat på sig. En brutalt uppenbar ledtråd. En gång såg jag en kille på Drottninggatan som hade tatuerat in bokstäverna ”JL” på kinden.

Man kan fundera sig blodig över sådana beslut.

Nu stirrar jag på mobilnumret. Tänker på vad han just sa.

Det är sex ord som rymmer ett helt liv.

Vem är det han inte längre behöver oroa sig för att väcka när kunderna ringer mitt i natten?

Var han otrogen? Förlorade han vårdnaden för både treåringen och sexåringen? Kånkade elektronikfirman? Tog han till flaskan? Eller – försörjer han ensam en stor familj?

Plötsligt har den lille trinde taxichauffören blivit en angelägenhet, en undran. Och om möjlighet nu gavs skulle jag antagligen vara beredd att lösa biljett, köpa en mellanstor popcornmeny och genomlida två timmar med Michael Nyqvist bara för att få veta vad som hänt.

Om nu något hänt.

Men bilen stannar. Här och nu, halv sju på morgonen, vankas varken päron-Mer eller popcorn. Jag betalar och försvinner ut, sneddar över perrongen i ett egendomligt snöfall.

Som om snön aldrig riktigt träffar.

Jag knölar ned visitkort-et i fickan och här kommer en tanke som inte är så lite frikyrkligt tillfreds: det är rätt vackert, det här, snöfallet och den trinde taxichauffören, hans inbillade livshistoria, värmen i bilen, att promenera fram till ett tåg, att tänka på någon som väntar, att detta kanske till och med är en sekund av lycka.

Och det är då, precis då, det slår mig att jag aldrig kommer att göra det här ögonblicket rättvisa.

Ingen kommer att förstå. Inte ens hon som väntar. Hon lär nog försöka. Ett gott försök, alldeles säkert. Men till slut kommer hon att le överseende åt denna plötsliga exaltering. För den bygger ju inte på mer än en arbetsnarkoman och ett snöfall som inte ens är vinterns första.

Ingen kommer att förstå.

Nästa tanke.

Så det är mitt, bara mitt.