Alla är vi rädda för att stöta oss

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Viggo Mortensen har yvigt skägg och bestämd blick.

- Jag tycker att Dennis är den bästa kandidaten för att få landet på fötter igen, säger skådisen och nickar åt sidan.

Bredvid honom i Fox News tv-studio sitter en man med snedbena och bilhandlarleende.

Dennis heter Kucinich i efternamn och är en av demokraternas presidentkandidater.

Jag hade antagligen aldrig hört talas om honom om det inte vore för Mortensen.

Men Mortensen är långt ifrån ensam. Oprah Winfrey stödjer Barack Obama, Tom Hanks tillhör team Hillary Clinton. Och bakom dem följer en lång rad skådespelare, musiker och kändisar som löst och ledigt uttalar sig om vem de vill se i Vita huset.

Så börjar jag tänka på Sverige - och på tystnad.

För samtidigt som exempelvis halva franska fotbollslandslaget består av intellektuella män med politiskt patos, som utnyttjar sin ställning i kampen mot rasism och orättvisor, anses man som svensk idrottare vara en smula kontroversiell om man bär trasiga byxor.

Vi behandlar våra idrottare och kändisar, unga människors förebilder, som politiska idioter.

Och det beror antagligen inte på att de - alla - är idioter.

Däremot är de rädda. För att sticka ut, för att stöta sig. Precis som du och jag och din granne. Ingen vill berätta vad de röstat på.

Och precis som Nisse i Hökarängen förblir Sveriges största opinionsbildare tysta om sin politiska ståndpunkt.

Hellre säljer de dammsugarmunstycken. Eller spelar nätpoker. På sin höjd kan vi få höra Ulf Lundell läsa högt ur sina dagboksanteckningar från sommaren sextiosju. Eller en Ranelid, en Brunner som uttalar sig i svepande ordalag om Tillståndet I Nationen.

Men aldrig en svensk Brad Pitt som ställer sig upp och pekar med hela jävla handen mot ett folkmord i Darfur.

Så jag roar mig med att fundera över vad som skulle hända om, säg, Mikael Persbrandt plötsligt redogjorde för hur han ser på klimathotet och vilket partis miljöpolitik vi bör följa.

Om Ulf Lundell satt bredvid Anders Borg i en tv-studio och sa något synnerligen dräpande om reporäntan.

Om Peter Forsberg skulle uttala sig om den alltmer påtagliga rasismen bland unga svenska män.

Vem skulle plötsligt lyssna till Foppa, som annars inte anser sig vara talad till?

Jag vet inte.

Och det lär vi aldrig få veta.

Han har fullt upp med att kränga Foppatofflor.