Jan Malmsjö pissade på mig
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2007-12-24
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Mästarens bord stod tomt.
För sjunde gången inom loppet av två veckor hade Jan Malmsjö ställt in vår intervju.
Han hade inför varje tillfälle insisterat på att vi skulle dinera vid just Ingmar Bergmans bord på Teatergrillen.
Under telefonsamtalen före intervjun ondgjorde han sig över Mikael Persbrandt.
Vissa gånger ville Malmsjö inte ens nämna hans namn.
Men varje morgon ringde telefonen.
Om Jan Malmsjö inte var sjuk så kände han inte för det. Fel sinnesstämning. För arg, för trött, för kissnödig. Alltid något. Och Ingmar Bergmans bord fick stå tomt, ännu en lunch, och ännu en, och ...
Det var som en dålig sketch. Och snart blev intervjun ett andra klassens skämt. Jag började plita in ett ”lunch med Janne” vid varje tom lucka i almanackan under en månads tid. Och så fort man kom för sent till jobbet och chefen undrade var man varit sa man:
– Lunch med Jan Malmsjö.
Det var min försvarsmekanism. Jag ville inte att någon skulle förstå hur sårad jag kände mig.
Men nu kan jag inte längre tiga. Jag kan inte släppa min ilska, den pulserar i mig.
Ett större svek har jag nämligen aldrig varit med om.
Malmsjö tvingade mig till och med, om än indirekt, att se den hopplöst daterade jävla uppsättning av Tjechovs ”Måsen” som han medverkar i.
Det var en så ekande tom upplevelse att det efteråt, när jag steg ut på gatan, kom fram en äldre kvinna och målade mig med svart tusch i ansiktet i tron att jag var ett vitt blad.
Malmsjö pissade på mig. Hör ni det? Svikaren pissade på journalistiken.
Och själv är jag en spillra. Överväger att sluta med journalistiken. Har förlorat min aptit. Sover knappt. Har klippt av mig luggen.
Varje gång någon nämner svikarens namn känner jag en stark längtan efter att säga ”häpp, häpp” och göra ett indignerat korstecken rakt in i tv-kamerorna.
Jag har tappat livslusten.
Men det är min bestämda uppfattning att Malmsjös svek varken ska få knäcka mig eller den svenska journalistkåren.
Vi måste överleva.
Och tanterna på psykjouren har talat till mig med sina milda stämmor, uppmanat mig att hoppa över Tennysons dikt på nyårsafton.
Och inför julhelgen är mina släktingar naturligtvis underrättade om att avhopparens namn under inga omständigheter får nämnas.
Han är, som jag brukar säga, onämnbar.