Skäms inte över att du är en nostalgisk jävel

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Sommaren gick.

Jag spenderade den på rygg, kan man säga.

Framför radion.

Nya ödmjukt framgångsrika röster varje eftermiddag; vandrande framgångshistorier som funnit sig själva och skrivit en bok, nervöst innantilläsande deckarförfattarinnor samt den obligatoriska Före Detta Värstingen.

Det gamla vanliga tvärsnittet av Sverige.

Och samma panikartade rädsla för att uppfattas som en nostalgiker.

Ni vet, sommarpratarens lätta harklande, ett lite nervöst bläddrande med manuspapperen, och så:

– Ja, alltså... Man vill ju inte bli nostalgisk...

Som om nostalgi vore något att skämmas över.

Sommaren gick, som sagt. Och en av alla sommarnätter promenerade jag hem längs Hornsgatan. Plötsligt, som från ingenstans, som en ilning, kom jag att tänka på maträtten sandwich. Eller ”sandwiss” som morsan uttalade det. Baguette med ost, skinka och Rhode Island-dressing. Barndomens allra främsta festmåltid. Och plötsligt var jag där igen. Sex år gammal, familjen har kommit hem från Cypern, mormor och morfar väntar på oss med sandwiss och Herrljunga cider, morfar har ont i foten eftersom han trampat på häftstiften jag har placerat ut över plastgolvet utifall att mitt rum skulle utsättas för inbrott.

Sandwiss igen, fyra år senare.

Jag har önskat maträtten till mitt tioårskalas, och jag minns varje doft, varje känsla, nattandställning och finaste Champion-tröjan. Jag minns hur vi sitter där runt bordet och jag minns att jag frågar pappa varför farfar inte lever, inför alla, och det gör fortfarande ont i mig när jag tänker på det, hur han inför sonen och dennes sju kompisar säger att det där kan vi ta senare, och jag förstår ingenting, för jag skulle ju få veta när jag blivit stor, och vid tio är man stor, det hade faster Annika sagt.

Sandwiss.

Ett ord som smakar som en tid.

Men en nattandställning är aldrig bara en nattandställning.

Den är en bärande detalj i berättelsen om varför man minns skoltiden som ett helvete med grillkrydda i metallskenorna.

Och därför framstår sommarpratarnas ursäkter som alldeles idiotiska.

Det är nostalgi som fyller våra minnens allra vackraste vrår.

Som rymmer detaljerna vi behöver för att pussla ihop våra sammanhang, som på bråkdelen av en sekund kan återkalla både smak och doft från allt vi inte vet att vi har förlorat.

Som, i slutändan, berättar vilka vi egentligen är.