Här brinner skolorna

Talmannen, en medelålders man med schackrutig slips, kliver upp i talarstolen.

Den finska riksdagen är klädd i svart, av hänsyn till offren i Jokela.

Det är samma svartklädda män och kvinnor som tidigare har stridit för 15-åringars rätt att få inhandla automatkarbiner. Nu läser talmannen innantill från ett papper:

- Det finns inga svar, bara frågor och gränslös förtvivlan.

Det blir ju enklast så.

Från teven hör vi, ackompanjerat av bilder på brinnande värmeljus och gråtande ungdomar i för stora täckjackor:

Hur kunde det hända? Här, mitt i idyllen?

Retoriskt ställda frågor, alltid i samma tonläge, det där blygsamt förvånade. Som när Hagamannen visade sig vara en småbarnspappa som brukade åka på husvagnssemester till Öland.

Som när en liten pojke som hette Bobby torterades till döds i en liten röd stuga med vita knutar.

Som nu.

Och i den svenska idyllen andas man ut, ännu ingen skolmassaker.

Här står i stället skolorna i brand. Varje dag brinner minst en svensk skola. Gärningsmännen är oftast pojkar. Ensamma och frustrerade, mobbade.

Skolbränderna är - bland annat på grund av bristen på vapen - en svensk motsvarighet till skolskjutningarna. Under de senaste tio åren har antalet anlagda skolbränder ökat med 270 procent.

Samtidigt har ungas användning av antidepressiva piller ökat explosionsartat.

Hur kunde det hända?

Som av en händelse är det under samma tidsperiod som politikerna har skalat av hela det sociala nätverk av lyssnande vuxna som en gång fanns i ungdomars vardag.

Elevvärdarna avskedades i samband med nittiotalets sparkrav. Kuratorerna förväntas inte sällan ansvara över två eller tre skolor. Ungdomsgårdar stängs igen.

Det är ett svar på frågan.

Ett av flera.

Och det är ett trist svar, säljer inga tidningar, vinner inga politiska poäng. Nej, då är det enklare att propagera för ordning och reda, vakter och metalldetektorer.

Eller skylla på våldsspel och hardcorelåtar som nästan har textraden "murder" om man spelar den riktigt jävla snabbt baklänges.

Eller om man anordnar en liten manifestation, en kampanj, Mona Sahlin ställer säkert upp, och kanske kan en Anna Book eller en Charlotte Perrelli stirra uttryckslöst in i kameran med en röd ros mellan välmanikerade fingrar och säga att nu får det minsann vara nog.

Så slipper vi svara på frågorna.

Det blir ju enklast så.

Följ ämnen i artikeln